Tänkomtänkomtänkomtänkom

Idag är en sån dag då jag känner att ingenting som händer i livet spelar någon roll så länge jag får vara med Anton. Det är på många sätt en mycket skön känsla. Men samtidigt vidrig. Det gör mig så fullkomligt beroende av honom.

Jag har, precis som många andra bloggloverz, läst Niotillfem’s fantastiskt skrivna men otroligt sorgliga blogginlägg om uppbrottet med sin kille. Det hugger så klart i hjärtat och jag tänker på de gånger jag dragit paralleller mellan hennes kille och Anton. Jag tycker de verkar lite lika på något sätt.

Och så kommer tanken ”tänk om” som ett jävulskt störigt och hjärthuggande brev på posten. Tänk om det tar slut mellan oss också? Tänk om Anton kommer hem en dag och inte längre vill somna bredvid mig eller höra mina berättelser och tankar. Eller ens röra mig. Tänk om han tröttnar och hittar någon som får honom lyckligare? Eller tänk om jag slutar känna? Tänk om jag blir tvungen att dra? Om jag inte klarar av mer?

Det är så stort att älska någon och ge sig hän, på ett sätt är det ju det som på många sätt är meningen med livet. Att ha relationer på olika sätt. Och jag tänker att det  är tur att jag bara kan föreställa mig hur Niotillfem mår och inte på riktigt vet hur det känns att bli lämnad eller bränd. Visst har jag upplevt det på nära håll med mina nära och jag har sett hur människor fullkomligt går sönder av att bli lämnade – för att seda resa sig igen.

Men jag vet faktiskt inte om jag skulle orka, våga eller över huvudtaget kunna ha en relation om jag känt den där känslan som jag föreställer mig. Eller så skulle jag det, för som det är nu oroar jag mig trots allt ändå? Kanske handlar det bara att gilla läget. Tänka på det jag har med Anton just här och nu, tänka på att det som händer det händer och att människor skiljer sig efter tjugo år och överlever faktiskt.

För så är det ju trots allt. Klyschan om att man klarar mer än vad man tror är sann och då kanske sagorna om livslång kärlek också är sanna – och kanske är det jag och Anton som håller ihop livet ut. Eller så inte. Hursomhelst så blir det bra till slut, och är det inte bra behöver det inte vara slutet.

26 kommentarer
  1. Elin skriver: juni 11, 20121:12 e m

    Tack för att du kan sätta ord på precis vad jag känner!

  2. Frida/Dezdemona skriver: juni 11, 20121:46 e m

    Såhär i efterhand är det en ganska givande sak att ha gått igenom faktiskt. Min pojkvän gjorde slut med mig för 5 månader sen och jag har aldrig varit med om något så sorgligt i hela mitt liv. Men det går över! Det är så sjukt, man ligger på golvet och tror att man ska dö av någon slags sjuk själslig smärta jag aldrig upplevt maken till, och plötsligt ett par månader senare är allt bra igen. Det har i alla fall stärkt mig att veta att jag kunde bli lika lycklig som innan slutgörandet igen, och jag tror det kommer göra mig mindre panikslagen av känslan du beskriver ovan nästa gång jag är med om ett uppbrott.

    Det är som när folk förlamas, efter ett år finns det inget som gör dem mer eller mindre olyckliga än innan de blev rullstolsburna. I alla fall har jag läst forskning som säger så.

  3. My skriver: juni 11, 20122:11 e m

    Jag har varit helt besatt av niotillfems uppbrott, känner en sorgnöver hennes sorg, vet också att mitt eget förhållande har ett bästföre datum som närmar sig, vilket gör det ännu värre. Som att se in i framtiden, det där är jag snart minus en mamma som flyger över atlanten för mig.
    Men man överlever, hoppas jag.

    På en mindre ledsen sida fick jag för mig att det var Anton abele som du stod och kramade.
    Och nu sitter den tanken fast i min hjärna föralltid.
    Tråkigt.

  4. carin skriver: juni 11, 20122:15 e m

    fint skrivet! fast man orkar visst bli kär igen fast man blivit bränd. på något märkligt sätt glömmer hjärnan bort precis hur dåligt man mådde. det tar lång tid och ibland blixtrar minnet till, men för det mesta har man glömt. tror det är nån slags självbevarelsedrift och det är väl himla tur.

  5. Elin skriver: juni 11, 20122:42 e m

    Har själv gjort mig beroende av min pojkvän, nått så jävulskt. Flyttade till London, skaffade jobb, umgängeskrets och gemensam bostad. Och plötsligt vill han inte vara med mig längre. Den lilla värld som jag så omsorgsfullt bygt upp, rasar över en natt. Och jag ska nu hem till Sverige igen, där jag inte hör hemma.
    Har nu läst niotillfem’s texter. Och de hjälper. Man får perspektiv och inser att det finns andra som gått igenom samma sak, och de överlever. Då kan jag med.

  6. Elin skriver: juni 11, 20122:45 e m

    Kanske är det som att föda barn. De som gjort det, säger att det är den värsta smärtan de upplevt, och lovar sig själva att aldrig göra det igen. Men efter ett par år har de glömt bort hur ont det gjorde, och gör det igen. För det är värt det

  7. gina skriver: juni 11, 20122:50 e m

    Tänk inte om, tänk här och nu

  8. Hanna skriver: juni 11, 20123:00 e m

    Åh, gråter hejdlöst efter att ha läst detta inlägg?! Du är så fruktansvärt bra Hanapee!

    Jag och min pojkvän hade en kris fyra år in i vårt förhållande, en dag sa han att han visste inte hur han kände för mig längre. Det gjorde så helvetiskt jävla ont ända in i själen. Så han tyckte att vi skulle vara ifrån varandra och känna efter. Och det kändes som att jag dog lite för varje dag utan honom, trots fina vänner och familj som hela tiden kramade och tvångsmatade! Men så ringer han mig, 11 dagar efter vad som kändes som jordens undergång. Och säger att han inte vill leva utan mig. Att han älskar mig. Att de här dagarna utan mig varit de värsta i hans liv. Och jag bara grät. För att det var så vansinnigt vackert att få höra det. Och nu, ett och ett halvt år efter, så är jag glad för att det hände. Jag vårdar vår kärlek mer nu, tar inget för givet och blir samtidigt trygg av tanken på att om det tar slut så kommer det vara sorgligt, jävligt och göra så fruktansvärt ont MEN jag överlever.

  9. Malena skriver: juni 11, 20123:53 e m

    Mycket mycket bra skrivet. Du sätter liksom de rätta orden på allt som man själv också känner men inte riktigt kan förklara.

  10. Saga skriver: juni 11, 20124:17 e m

    Klart ni kanske kommer vara tillsammans för alltid! Mina föräldrar var 15 och 18 när de träffade och de håller ihop än idag! Nu är de 44 och 47 och har två döttrar :-)))))

  11. malin skriver: juni 11, 20124:19 e m

    Väldigt kloka ord. Tror att det är nyttigt att fundera så här ibland, för att lära sig att uppskatta det man har lite mera. Tack för att du alltid skriver om så bra saker, du är grym!

  12. Kim skriver: juni 11, 20124:53 e m

    Varför noja över saker som över huvud taget inte är aktuella? Det verkar inte vara så stor kris mellan dig och Anton direkt. Häng inte upp dig på sådan saker.

    Svar: Haha men VA? Om det vore så enkelt att ”inte noja” så skulle jag väl självklart inte skriva om det. Jag tror knappast att jag är ensam om att ”noja” och Niotillfem anade inte heller någon ”kris” iaf av bloggen att döma.

  13. Fia skriver: juni 11, 20124:56 e m

    Jag blev lämnad av min sambo efter 3,5 års förhållande och 3 års boende ihop. Inte nog med att han inte var kär i mig längre så hade han träffat någon annan. Herregud vad min värld rasade! Vi bodde i en gemensam lägenhet i Sthlm, som vi hade flyttat till ihop. Jag trodde verkligen att det var vi två och att vi var trygga och lyckliga med varandra så kom det som världens käftsmäll! Sedan började skiten, lägenheten vi bodde i hade vi fått genom kontakter och mitt jobb var på hans pappas företag. Jag varken ville eller kunde bo kvar i lgh eller jobba kvar, men mitt ex bodde hos en kompis tills jag skulle ”få ordning på saker” men jag kunde inte göra ngt så blev sjukskriven 2 veckor o åkte hem till mamma och pappa och bara grät och stirrade in i väggen. När jag åkte tillbaka till Sthlm och lägenheten fick jag panik igen och sa upp mig med omedelbar verkan och lämnade Sthlm och flyttade hem till mamma och pappa, utan jobb eller ngt i min hemstad. Det var för mkt att se deras uppdateringar på Facebook om hur de umgicks osv. Mina föräldrar försörjde mig plus att jag hade sparpengar så under hela juni juli och augusti gick jag mest hemma och var med kompisar. Sökte lite utbildningar och kom in på en i min hemstad (som jag fkt funderat på att flytta tillbaka till men som mitt ex aldrig ville) och kom in på en! Inte min drömutbildning men ville göra ”ngt”. Skaffade en lgh och började om mitt liv typ. Du överlever men det är inte lätt! Och tillslut börjar man skratta åt småsaker och vill inte dö så fort man vaknar på morgonen. Mitt sätt är nog inte det ”rätta” men jag är inte tuffa typen som kör på bara, han var ju mitt livskärlek och första pojkvän och sambo, klart man måste få reagera. Kram till alla som upplevt samma sak <3

  14. Fia skriver: juni 11, 20124:58 e m

    Oj, såg en sak som såg konstig ut: lgh hade vi fått genom hans kontakter = hans lgh

  15. Angelica skriver: juni 11, 20125:07 e m

    Om man tittar på bilden och tittar mer och mer i kors så ser man nästan hans ansikte!!

    Svar: OMG!

  16. Linnea skriver: juni 11, 20125:36 e m

    kan inte säga det nog, men du ÄR så himla klok.

    och jag har precis korsstirrat ögonen ur mig för att försöka se antons ansikte, haha. lyckades inte riktigt.

  17. hannah skriver: juni 11, 20126:08 e m

    haha. jag provade också kolla i kors, och det känns ju som att man är så NÄRA! haha. undra hur många som kommer prova det nu. hehe

  18. malin skriver: juni 11, 20126:18 e m

    Har just blivit lämnad av min pojkvän. vi bor grannar, har samma intressen, garvar åt samma saker, gemensamma vänner och jag är så jävla kär och trodde att vi alltid skulle vara med varandra. för 2 veckor sedan sa han bara ”jag vill vara ensam”. inget mer. fyfan för att inse att han aldrig mer vill sova med mig, röra vid mig, älska mig, äta med mig eller ens prata med mig. han som var min bästa vän och trygghet. allt vi planerat och gjort tillsammans. den overkliga och vidriga känslan önskar jag ingen annan. har gått ner 3 kg sen dess, kan inte äta och knappt leva. MEN !!! för varje dag så känns det bättre. och jag har faktiskt mer vänner än jag trodde och framförallt så överlever man. varesig om man vill eller inte.. Njut varjeminut du och anton har tillsammans ! berätta hur mycket du älskar honom och var rädd om varandra : ) KRam på dig hanna !

  19. - skriver: juni 11, 20126:53 e m

    Känner EXAKT likadant. Efter allt Sandra skrivit är jag nu LIVRÄDD för att samma sak ska hända mig. Nu vet man ju inte exakt hur oväntat det här va från hennes sida men det verkade ju komma från ingenstans. Har varit tillsammans med min kille ungefär lika länge som hon och Ludde. Nojar som fan nu. Börjar gråta så fort hon skriver nåt om det, och även nu när du skrev om det. Galet. Hoppas det släpper snart.

  20. Sara skriver: juni 11, 20128:12 e m

    Jag, som alltid har varit en expert på negativ förväntan, har numera utvecklats till en fullfjädrad extremnojig och jobbig människa som tror att min pojkvän ska lämna mig precis hela tiden. Dock finns det inget som tyder på det, men man vet ju aldrig! Gaaaah, orka vara sån. Måste börja knarka eller nåt.

    Mvh En som bara ska kolla på Disneyfilmer med lyckliga slut hädanefter.

  21. Lino skriver: juni 11, 20128:18 e m

    ÅåååååÅÅåÅÅåååÅÅåååhhh!!! Läste det där (ursäkta) heeemska blogginlägget igår och jag BÖRJADE GRÅTA av bara tanken att min respektive skulle lämna mig. PANIKEN. Jag har känt smärtan. Vanmakten. Ångesten. Smärtan. Japp. Jag överlevde och här är jag med mannen i mitt liv. Men bara tanken på att det kan hända gör mig iskall!!!
    Min kille skrattade såklart åt mina dumma tankar och sa ”Men älskling, jag skulle aldrig lämna dig! Min finis!” Såklart vet vi ju inte var vi är om 5, 10, 15, 20 år liksom.. Men det är en skrämmande tanke och det bästa är att bara strunta i att det finns en möjlighet.
    Men det ÄR fruktansvärt och ångesten kan verkligen äta upp en. Samtidigt som det är världens bästa känsla att vara kär i någon och ha någon så kär som jag har ”min man” så är det också världens läskigaste och mest ömtåliga av känslor.

    Let’s hope hjärtesorg försvinner ur the dictonary 4-ever!

  22. withemilia skriver: juni 11, 20128:45 e m

    Fan vad bra skrivet. Exakt sådär känner jag mej också ibland. TÄNK OM. Usch då. Nej nej, jag ska nog försöka leva i nuet och inte oroa mej över morgondagen :)

    Och haha, jag testade också kolla med ögonen i kors och man ser ju nästan hur han ser ut. COOOOLT :D

  23. Anna T skriver: juni 11, 20129:58 e m

    Läste först bara orden, ”jag har” och ”uppbrott” fick hjärtchock!

    Tänker med sånahär tankar om min fina fina grabb <3, blir rädd. Men det finns ju alltid rädslor i livet

  24. v skriver: juni 11, 201210:10 e m

    Varje dag får folk sina hjärtan lika brutalt krossade som Sandra Beijer precis har fått. Alla kan dock inte beskriva det lika levande.

  25. Ida skriver: juni 13, 20121:56 e m

    Igår för ett år sedan gjorde jag slut med min sambo. Efter 5 år ihop. 4 år som sambos. Det var det bästa beslut jag tagit i hela mitt liv, efter det så har allt fallit på plats och jag är lyckligare än någonsin. Men känner igen den där rädslan, att aldrig våga känna något igen då man en gång slutat älska. Är fortfarande rädd för den. För tänk om jag vågar känna nåt för nån igen och så slutar den älska? Då skulle jag ju verkligen få vatten på kvarnen. Men nu har jag iaf träffat den där killen som får mig att le och känna att det pirrar i magen på ett sätt som jag inte känt på många månader, många fler än de tolv som gått sen jag och exet separerade. Kanske vågar jag känna något för honom, kanske inte. Men man går vidare. Man upptäcker styrkor hos sig själv som man itne visste fanns när man plötsligt står för sig själv. Framför allt upptäcker man alla andra fina människor som man kanske inte lägger fullt lika stor vikt vid när man har nån vid sin sida.

  26. Ida skriver: juni 13, 20124:08 e m

    Så väldigt fint skrivet! Känner precis likadant. Man måste nog bara våga. Våga tycka om med risken att bli sårad.

Skriv en kommentar