Exklusiv intervju med …MIG SJÄLV!

Illustration: Sofie Marklund

Hanna ”HanaPee” Persson, bloggare och skribent, har den senaste tiden bloggat dåligt och betett sig allmänt svinigt mot dem hon älskar mycket – sina bloggläsare. I en exklusiv intervju på den egna sajten hanapee.com berättar hon med egna ord om tiden i torpet, på dass och sina egentliga känslor kring att befinna sig i naturen. 

Hanna, du har den senaste tiden bloggat rätt dåligt, vad handlar det om?

– En kombo av sugigt Internet och en hjärna som tagit semester från att vara ”kul” och sådär.

Har du prestationsångest gällande din ”kulighet” ?

– Japp, ibland. Känns som om jag är mest ”kul” när jag inte tänker så mycket och bara ÄR. Dock (ett ord Hanna använder mycket under intervjun reds. anm.) så tror jag väl och framförallt hoppas jag att mina bloggläsare uppskattar annat än bara ”kulighet”.

Det hoppas vi med. Så, vad har du gjort när du ej bloggat?

– Försökt fått tarmen att vänja sig vid utedasset, varit med Antons familj, min familj och Sundsvallskompisar. Och så har jag kört mycket bil

Bil säger du, är det något du är bra på?

– Har påven en rolig hatt? Gillar kalven juvret? Käft.

Okej, men du bor alltså på landet nu?

– Ja.

Vart?

– Hos Antons föräldrar, mina ”svärisar” som jag kallar dem. Vi har en ”egen” stuga på gården och det är väldigt nära naturen. Så sjukt att jag aldrig får myggbett förresten.

Jaså, vad handlar det om?

– Jag tror det beror på att jag svettas väldigt lite. Det är inget skryt, det är ara en konstig grej med mig. Jag svettas väldigt lite, därmed inte sagt att jag ofta luktar mer svett än den svett jag har. Och jag har hört att myggor dras till svettiga personer. Det sa i alla fall Josefin (Josefin Knave, Hannas före detta chef reds. anm.)

Men, hur trivs du på landet då?

– Bra. Jag tycker om att leva lite som på stenåldern. Skillnaden är väl att här får jag maten serverad och sova i en bekväm säng med tak över huvudet. Kanske de inte behövde på stenåldern. Men naturen är ju nära och densamma som på stenis. Det enda jag inte gillar är väl att det inte är sommar jämt. Om det var sommar jämt skulle jag alltid bo på landet. Kan inte förstå, och nästan smyg-hatar personer som kallar sig för ”storstadsmänniskor”, kanske har de ingen själ?

Oj! Det var hårt. Men… vad gör Anton nu när ni är hemma?

– Jobbar på Telia med någon slags ”utveckling”. Så svarar jag alltid när någon frågar. Vet ej vad denna utveckling handlar om, kanske utvecklar han sig själv sakta men säkert till… en…. geckoödla.

Det här med träningen. I våras skrev du att du skulle springa åtta kilometer i slutet av sommaren?

– Igår sprang jag 4,2 och trodde jag skulle dö. Förra veckan kom jag upp till 5,7 km. Som längst har jag sprungit 6,3 km. Men än är sommarn’ inte slut! Även om detta kukiga väder försöker säga något annat?

Och här avslutas intervjun. Hanna måste i väg och ”göra en grej” som hon säger. Hon tar upp sitt tomma vinglas från bron som leder in till stugan. Och så traskar hon sakta upp för bron och öppnar stug-dörren, men innan hon stänger dörren om sig vänder hon sig mot mig och säger uppmanande

– Lek livet innan livet leker med dig..

Och så lämnar denna visa människa mig åter igen konfunderad och smått skakad. Hon har verkligen allt den här Hanna Persson – en vishet endast skapad från gud, en komik som taget från 1930-talets Charlie Chaplin och ett utseende grekiska gudinnor knappast vågat drömma om. Jag är mållös.