Har du någon favoritbok eller författare? Hängmatte-tipzz please!

jag och min pojkvän bor på olika ställen, rent av i olika land (dock i samma stad när vi pluggar) och det betyder en del tid ifrån varandra. hur ska man tänka och vad ska man göra? för att inte deppa ihop över att inte få ses varje dag. tvivlar inte på varken mina eller hans känslor så jag är inte orolig, utan bara LEDSEN över att sakna honom så mycket. hur tänker du när du och anton är ifrån varandra länge? man är nog löjlig egentligen men det är svårt att hjälpa det!

Jag ska flytta hemifrån för första gången nu till hösten, ska börja plugga i en annan stad, och jag är så jäääääävla rädd! Jag ser såklart fram emot det också men får grymt mycket ångest över detta till och från. Är redan från början en väldigt ängslig person till sättet och får lätt ångest av situationer jag känner att jag inte kan kontrollera, så när jag tänker på flytten och allt kan jag få svårt att andas och känner hur pulsen går upp. Ibland ser jag inte hur jag ska klara av allting! Bo på korridor med nya människor i en ny stad, ny klass och allt möjligt. Rääääääädd!! Kommer sakna mamma så mycket särskilt :( behöver lite bra ångezttips och hur man kan tänka för att ta sig igenom det jobbiga som så mycket nytt innebär! Puss & kram och tack för världens bästa bloggis :))

Jag har inte kunnat träna sedan 8an, gick ut 3an detta år… Jag har varit hos läkarn (många olika läkare) och kollat vad felet skulle kunna vara men ingenting konstigt har dom hittat. När jag blir sjuk så får jag ont i halsen och hela kroppen blir som ”död”. Jag har alltid älskat att sporta och att vara ute och springa men dessa år utan att kunna göra något alls (har dock kämpat och försökt några år till men slutar bara med att jag blir sjuk).Varje dag jag vaknar får jag ångest, både över att jag verkligen vill kunna träna eftersom jag älskar att röra på mig!! Samtidigt får jag också ångest varje gång jag äter godis eller något annat onyttigt, gott. För det känns som att jag bara kommer att bli större, och aldrig mer må bra som förut… Jag vet inte precis om du kan svara på detta men har du några förslag på NÅGOT man kan lixom göra…. orkar inte ha ångest mer eller så.. VIll kunna leva och må bra över mig själv, som jag verkligen inte kan göra nu och inte har gjort på evigheter….
Tack för en bra blogg dessutom!

Vad brukar du göra när du är orolig och ångestig för saker för att bli lugnare? Både relevanta och ”löjliga” situationer? Jag känner igen mig mycket i det du skriver ofta och det är så värt. Tack för det!

Hej master, jag har precis gått ut nian och ska börja gymnasiet. Så nu är jag jätteorolig och ängslig över att börja i ny klass och ny skola. Jag ligger uppe på nätterna och funderar över allt som kan hända. Så det jag undrar dig är att ska jag vara mig själv eller försöka vara som alla andra för att få kompisar? Jag hoppade över sjätte klass så jag är ett år yngre och är därför rädd för att alla ska döma mig.

Egentligen har jag inget att oroa mig över. Jag är världens bästa vänner och familj men ändå så är jag så sjukt rädd? Varför? Jag brukar ha lätt för att skaffa kompisar men jag vet inte. Så snälla Hanna, kan du ge mig tips? Hur ska jag beté mig? Ska jag fortsätta vara lite udda eller ska jag försöka passa in i mängden?

TaCk MaStEr

Jag skulle vilja skriva hela mitt problem, men är för skamsen. Jag känner mig så kluven och ledsen.
Tror du att man fortfarande älskar någon om man helt plötsligt är otrogen mot personen?

Jag och han var kompisar och hängde en hel del i januari, februari, mars (läste samma kurs och festade o.s.v). Sen fick jag känslor för honom och för första gången ever så berättade jag för en annan människa om mina (kärleks)känslor till denne. Han tyckte att jag var underbar och att vi funkade så bra ihop och ville inte förstöra det (tur att jag finns till för sånt då…) och blablabla = kände inte samma för mig. Nu har vi inte haft någon som helst kontakt sen sista tentafesten för två månader sen. Jag lyckas inte komma över honom alls. Har inte pussat en endaste kille (eller tjej) på hela sommaren. MIN FRÅGA ÄR: ska jag smsa honom? Jag vill inte någonstans förlora honom som vän (samt mitt hopp om oss, vi är MEANT TO BE – idiotjävelhan som inte inser det?!). Jag vet inte ens om vi ska läsa samma kurs i höst? Tänker fan på honom hela dagarna :((

Jag vet att dem flesta känner såhär men… master, hjälp!

Jag har varit tillsammans med min kille i 6 månader och har aldrig varit såhär kär. Hade tidigare ett 4 års långt förhållande. Och jag kan inte minnas att jag var så kär då. Iaf… så kommer paniken då o då – är jag för ung för att ha hitta ‘den rätta’ (jag är 24). Och får panik på tanken att aldrig vara med någon annan. Men sen när jag verkligen tänker på det, så han ändå den enda jag vill ha. Men ändå så finns tanken där – är jag för ung? borde jag ligga runt nu medans jag kan?

Hej!
Vad ska man göra när man snart gått färdigt en hel akademisk utbildning och inser att man vill bli något annat? När det enda man vill är att stå på scen, sjunga agera dansa. När det inte räcker att ha det som hobby och det är världens osäkraste
jobbmarknad och man är rädd för vad alla andra ska tycka och tänka? När man är rädd för att göra sitt livs största misstag men ändå inte kan låta bli att försöka? När man snart är 25 och ska klippa sig och skaffa sig ett jobb och det enda man vill är att ”flumma runt”? Vågar man?

ÅH så lägligt. Jag har gjort slut med min kille för en vecka sen efter flera månaders gråtattacker tillsammans (då han är kär och jag bara älskar honom – vet inte hur jag ska förklara mina känslor på ett vettigt sätt, men det känns inte likadant, det känns som typ man vill känna när man är typ 38 och har familj = en stadig älskande känsla men inte direkt nått pirr). Det var alltså en ganska utdraget förlopp. Och jag älskar honom såååå. Men sen min bästis blev singel och började festa/ligga/ha kul med min andra singelbästis typ varje helg så kände jag att det borde jag också göra. Jag är 19 och har bara varit med min kille och den otroliga ångest börjar äta upp mig.

Han vet såklart inget om detta för det har jag precis erkänt för mig själv. Jag ska utomlands till Rhodos om 3 veckor med dessa singlar och tror mig då veta om det är han jag vill ha närhet ifrån eller om jag bara vill ha närhet.

Samtidigt så har det gått en vecka, vi har pratat och jag bara saknar honom, och vill ha honom, och älskar honom och känner mig som en idiot.

Det jag är livrädd för är att ta tillbaka honom, för att sedan ångra mig igen och krossa honom totalt. VAD SKA JAG GÖRA?

rekommenderar du att läsa MKV (program på universitetet alltså) om man i framtiden vill syssla med journalistik/redigering/design?

åh älskar när du tar initiativ till frågestunder!

Okej. Min fråga. Jag har haft en riktigt dålig vår. Innan dess en riktig dålig höst och innan dess en halv dålig vår (alltså dåligt halva våren inte halvdålig som i halvbra). Utan att gå in på detalj så har det varit jobbet som har orsakat ångest och fem veckors sjukskrivning i mars/april i år. Nu har jag sagt upp mig och ska börja plugga mitt drömprogram till hösten! Har varit superglad för detta, men nu har jag börjat få lite ångest igen. Eller nervositet. Jag har verkligen ingen anledning till det. Men jag har blivit så nojjig och tänker saker som: tänk om det inte blir bra? Hur ska jag få ihop ekonomin? Tänk så kommer jag inte att trivas? osv.

Det jag skulle behöva hjälp med är få en spark i baken. Hur ska jag bli av med ångesten? Allt som jag har velat i 1,5 år har ju nu skett. Snälla, lite pepp!

Hanna: ÅH Hanna vi känner likaaaaa, men håll kvar vid din kille om du är så sprudlande kär! Det är dumt att slänga bort nått sådant!

Emma! Läste din kommentar och kände att jag ville svara. Förlåt om jag tar mig friheter… Nu vet jag inte så mycket om vad som hänt, och alla ser olika på otrohet, men… Ja, jag tror att man fortfarande kan älska personen. Jag fyllekysste mitt ex för några år sen. Ångesten var (och är) fruktansvärd. Jag insåg dock att den kyssen handlade om något. Jag var inte lycklig i mitt förhållande. Vi hade haft det otroligt tufft och jag var inte nöjd med mitt liv. Kyssen blev mitt wake-up-call, och jag pratade med min sambo om allt som var fel mellan oss. Ett år senare berättade jag om vad som hänt. Anledningen till att jag inte berättade direkt var för att jag kände att vi behövde jobba på vissa saker, skulle jag berätta om kyssen skulle det stjäla fokus från allt det andra, när kyssen egentligen var ett symptom på allt som var fel. Jag och min sambo är fortfarande tillsammans, idag är vi förlovade. Han förlät mig, vilket jag är oerhört glad för. Dock har jag väldigt svårt att förlåta mig själv, även fast vårt förhållande blev bättre efter det som hänt. Huruvida jag handlade rätt efter kyssen är svårt att säga, men vi har det bra nu i alla fall. Jag tror absolut man kan älska personen, trots att man är otrogen. Dock tror jag man måste fundera över vad som hände, varför det hände. Är du olycklig? Har ni problem i förhållandet? Är otroheten ett symptom för något annat? Trots att vi älskar personer, sårar vi dem. Försök fundera på varför. Stor kram.

Finns det några nackdelar att ta bort allt hår på muffen permanent? Tar bort då å då och har inte haft nå problem då.

Tjenispenis! Har pluggat på universitetsnivå i ett år nu men har fortfarande inte kommit in i tänket med tentaplanering och allt det där. Har du några supergrymma studietips till mig som är skoltrött men älskar utbildningen, som verkligen vill satsa på detta men ofta blir slapp och likgiltig? Det har inte varit något fel på studieresultaten hittills, men nu har jag en hemifrånflytt på gång så höstens resultat måstet verkligen bli BRA. Motivationen finns, men tryter när det blir för mycket. Pliz hälp mi.

Hur hanterar man att man är så kukigt svartsjuk på sin pojkväns ex?

Hej!
Jag har ett problem som man kanske inte ska kalla problem, men aja.. Det är så att jag har väldigt många kompisar, vilket självklart inte är ett problem, jag är glad att jag känner varenda en av dom. De här kompisarna tillhör ungefär tre-fyra olika gäng som absolut aldrig beblandas. (du skulle sett min födelsedagsfest, aldrig sett maken till mer uppdelad fest) Problemet är att jag numera aldrig får ”egentid”. Jag känner mig pressad hela tiden och i bakhuvudet finns det alltid någon jag måste träffa, för att vi inte setts på länge och jag har varit tvungen att säga nej dom senaste veckorna. Ibland säger jag helt enkelt att jag inte orkar och bara vill vara hemma men får då bara höra hur tråkig jag är och att jag aldrig vill ses. Vet inte hur jag ska göra för att räcka till! Vet inte egentligen vad min fråga är, men skulle vara glad för ett tips eller en kommentar till hur man kan göra! Kram fina fina Hanna!

Dr HP! Hur förbereder man sig bäst på att flytta till en ny stad långt bort för att börja på en ny utbildning med nya människor? Jag börjar bli nervös och behöver lite uppmuntrande råd!

tror du att distansförhållanden kan funka? på riktigt?

Hej du fina, jo nu är det ju så att min pojkvän nyss ljög för mig, det var så löjligt onödigt av honom att ljuga men trots det så höll han sig fram till att jag bevisade hans lögner och han satt kvar med ett hånflin. Där efter bråkade vi, inte om det han ljög om utan om det faktum att han hade ljugit för mig, hans sambo och kärlek. Han grät, jag grät och sen pang bom hade vi sex och det var ”över” jag är fortfarande sårad och känner mig ensam medan han stack iväg på en weekend (första gången vi är ifrån varandra på ett drygt år)
Så vad tycker du att jag ska göra nu? ska jag se förbi hans lögn? Ska jag lita på hans ord? Vad ska jag göra? Jag har under hela mitt liv blivit sviken av både föräldrar och vänner och det vet han. Nu är jag så sårad att det gör ont i hela kroppen. Snälla hjälp mig!

Du är bäst
pözz

Jag älskar min kille väldigt mkt, men börjar känna att det inte kommer fungera. Han vill bli nån sorts Einstain, vilket innebär att han spenderar mestadels av sin tid i skolan (helger, nyårsafton m.m). Och jag blir galen, för jag vill ju spendera tid med honom. Jag vill lördagsmysa och kyssas vid tolvslaget på nyårsafton. När vi träffas är det oftast för att jag uttryckt att jag känner mig ledsen och saknar honom. Men sedan när vi träffas brukar han säga hela tiden ”att han måste gå till skolan”. Då känns det så ovärt att träffas när han bara tjatar om att han måste gå. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vill bara att han ska bli klar med sin masters nån gång, men han nu har han hållt på i ca 2 år längre än vad en masters ska behöva ta. Men sen när han är klar med sin masters vill han fortsätta med phd. Vilket innebär att det aldrig kommer ändras, hans studier kommer alltid ta upp största delen av hans tid och jag kommer i sista hand. Det känns som det inte kommer fungera. Vad tycker du?

Vad fan ska jag äta till middag???

konichiwa master. jag ska påbörja mitt andra år på gymnasiet nu i höst, men har aldrig haft någon pojkvän eller liknande. jag kan därför inte sluta fundera på vad det är för fel på mig, och är väldigtväldigt rädd för att aldrig någonsin bli omtyckt av någon. andra i min ålder verkar har gått in och ut ur flera olika relationer vid det här laget och killarna slåss om att få mina tjejkompisars uppmärksamhet. men aldrig har det hänt att någon valt mig. hur ska jag bete mig hanna? faller killarna för den där självsäkra tjejen som skrattar högt, tar initiativ och plats, eller faller de för den tysta, blyga, lite ”mystiska” tjejen? jag har testat på båda, men ingen tycks funka för mig eftersom jag inte ser bra ut. mina kompisar har utseendet, vilket jag inte har, så de behöver inte tänka på hur de beter sig. de blir omtyckta ändå. och jag kan inte fråga dem om råd, för de säger bara ”var dig själv” eftersom det är det som funkar för dem, men jag som inte är snygg kan tydligen inte bara vara mig själv. jag måste vara något mer för fånga någons intresse. hur ska jag få någon att lägga märke till mig?

okej HEJ master, du kanske kan hjälpa mig. eller nåt. så här: jag hade en vän. som jag trodde var min bästa vän. vi hängde ihop i typ tre år och gjorde nästan allt tillsammans. det var hon och jag, liksom. MEN så en dag nu i januari, så…. dumpar hon mig. bryter all kontakt, utan så mycket som ett ”hej då” eller ”det här funkar inte”. och jag kommer aldrig få veta varför eller vad som gick fel. men hur som helst – sen dess har jag bara känt mig så sjukt jäkla ensam. hela hela tiden. och okej, du vet hela den där ”boys are whatever, friends are forever”-grejen? vad gör man egentligen när man fattar att NÄ, friends är inte så himla forever, de heller?

och för att göra det lite extra jobbigt har den här ex-vännen på sistone hamnat på ”omg älskar dejj <33 bffz"-nivå med en annan av mina kompisar. vilket gör allt så mycket mer komplicerat. om du hänger med.
så vad gör man när allt bara är JOBBIGT med stora bokstäver jämt jämt jämt?

Jag har fyra kompisar med vilka jag bildar ett sånt där starkt bästisgäng, eller ja – bildade. Några veckor tillbaka har vi kommit in i en svacka. Problemet är från min sida och ligger i ett antal saker. Dels känner jag att det är två bästispar + jag, vilket är oerhört jobbigt. Jag blir aldrig prioriterad som nummer ett. Sen har alla bloggar och där skriver de fina inlägg om varandra, men aldrig om mig (så jäkla tönigt egentligen, men man blir ju ledsen…). Dom andra fyra umgås ofta, bloggar, twittrar och instagrammar om det och på nått sätt känns det som att dom pikar mig. Nu är det inte så att jag inte får vara med, jag jobbar som en jäkla dåre den här sommaren och har därför inte haft tid. Men jag känner ändå att jag blir åsidosatt. Och på ett sätt är det skönt – jag mår bara dåligt i sällskap med dom, irriterar mig på allt dom säger och gör typ. Men så samtidigt så vill jag vara med för att inte känna mig utanför. Ett jäkla dilemma alltså och jag vet seriöst inte vad jag ska göra, om jag ska fortsätta låta oss glida i sär mer eller ta tag i det. Mår ju liksom dåligt hur det än är… Tror du att du kan ge mig några kloka master-ord?

Hej hopp!
Jag och min kille sedan fyra år ska flytta ihop om en månad. (Vi är båda 20 år) Detta är inget direkt problem, men jag vill ju inte att det ska bli det heller. Så har du några bra tips i sambolivet som är viktigt att tänka på?

Varför är jag, som är underbar på alla sätt och vis, singel? Help me master

*bugning inför mästaren* hej! Min sommar tog en dramatisk vändning runt midsommar när min pojkvän outade att han inte var kär och att han ville göra slut dagen innan han åkte till feztivalen peace and love. Det hela kom som en chock för lilla mig som anat det men ändå inte kunnat förbereda mig mentalt med en vår bakom mig som inkluderat första stora kärleken och allt fint i det paketet men också de mest psykiskt påfrestande månaderna i mitt liv med avundsjuka, social press och en himla massa identitetssökande på det. Det blev helt enkelt för mycket och den person jag alltid kunnat luta mig tillbaka mot fanns inte längre vid min sida efter typ 6 år som nära vänner och ett halvår ungefär som ett par.

Nu känner jag mig rätt säker på att det hela är över, jag har gått igenom sorgeprocessen och argprocessen och känner mig relativt likgiltig gentemot honom och det hela hade nog gått helt felfritt om det inte hade varit så att jag nu i skrivande stund har en nedräkning på 3 dagar tills vi i samma kompisgäng åker utomlands för en sol-fest-resa med den härliga naivitet och äventyrslusta som fem 17åringar kan ha. Jag är en tjej som har väldigt blandat umgänge, och mina killkompisar och tjejkompisar rankas likvärdiga så för mig är det egentligen inga konstigheter att åka dit endast med fyra killar som jag anser vara bland mina närmsta. Men så är det Han som ska med. Vi har umgåtts lite sen uppbrottet och för det mesta har det flutit på utan komplikationer, folk utifrån skulle nog kalla det ett idealt uppbrott men det är ju såklart en grej att gymma ihop till att gå ut på jakt efter hångel för kvällen TYP. Hur ska jag bete mig????? Vissa av mina vänner sätter pengar på att vi kommer hooka up igen, bara för stundens ingivelse under eventuell alkoholpåverkan eller att vi är i Grekland tillsammans ”what happens there stays there” liksom. Vill jag det? Är det nyttigt för mig? Nu när vi ses har det stundvis känts som INNAN vi blev ihop, du vet det där flörtiga pirriga liksom. Men det kanske å andra sidan bara är från mitt håll. Och HUR FAN SKA JAG REAGERA OM/NÄR HAN HÅNGLAR MED NÅN MITT FRAMFÖR MIG????? Jag vet inte riktigt vad min fråga till denna uppsats ska vara men jag antar att jag bara vill ha dina reflektioner. Och kloka vägledning. Eller bara typ lite kärlek. Och så vill jag verkligen veta vad din favoritglass är, alltså om du köper paket/burk i butik. Min är SIA Valnöt :)))))

Hej Hannaaaa!
Jag är 20år och bor fortfarande hemma hos mina föräldrar. Min mamma är världens snällaste men jag har under några år nu haft så jävla svårt med min pappa. Vi har våra stunder när vi kan skämta och skratta, men oftast är han bara så fruktansvärt arg hela tiden, vad man än säger. Jag är RÄDD för min egen pappa. Det är inte så att han blir arg och slåss, utan mer att han bara skriker på en helt utan anledning, och jag som har så himla svårt med konfrontationer börjar gråta så fort jag hör honom höja rösten. Det bör tilläggas att han även är såhär mot min mamma, och det gör mig ännu mer ledsen.

Vet inte hur jag ska stå ut med det här längre. Och att flytta hemifrån är en omöjlighet just nu.

Snälla Bullen (Hanna), hjälp mig!

klara: GMN DET KOMMER BLI BRA!!! jag lovar, på hedersord, samt svär på allah eller mammas grav eller allt man kan göra. jag trodde precis som du för typ ett år sedan. då var jag lika gammal som du, okysst, okär och allmänt bara… osäker på mig själv. sedan råkade jag bli kär och han råkade typ bli kär tillbaka och det är så himla bra. det händer alla till slut!!!

och jag vet att man söker *uppmärksamhet* från omgivningen, men allt det där slutar liksom spela roll när man väl börjar känna ngt på riktigt. det handlar inte om att bli vald av ”någon, vem som helst”, utan att bli vald av den man själv väljer. förstår du vad jag menar? det blir enklare då.

det här kanske bara gjorde dig förvirrad, men utseende spelar ingen jävla roll. jag är en decimeter längre än han jag är kär i, och han är inte alls den sortens kille jag trodde att jag skulle bli kär i. och jag är inte hans typ av tjej heller. kärlek är inte logiskt!!! kram du är bäst

Har typ samma dilemma som personen ovanför mig, om det inte har trillat in någon mer kommentar under mitt skrivande. Men till frågan, jag är i ett tjejgäng på 7 brudar och jag mår verkligen inte bra med dem. Visst vi har jävligt kul när vi väl är med varandra men det är så otroligt mycket skitsnack så jag vet inte vad jag ska ta vägen, alla pratar om alla konstant. Jag är även en del av det men jag säger iaf oftast till personen jag stör mig på varför jag gör det medan de flesta skiter i det och bara fejkar allting. Vi har precis tagit studenten och det är snack om att resa nästa år, men alla har anledningar till att inte vilja åka med alla, typ ”jag vill inte åka med henne för att hon gör si och så”. Jag går runt med en klump i magen HELA tiden, vill inte vara med dem samtidigt som jag vill för
man klarar sig inte utan vänner. Jag älskar dem samtidigt som jag hatar dem, vet inte vad jag ska göra, man ska inte behöva gå runt och ha en klump i magen pga sina bästa vänner. Vill bara flytta någonstans och träffa nya kompisar. Så nu har jag bölat av mig lite, fattar inte varför jag skriver det till dig Hanna men kände att det kan fan inte bli värre.

Vad gör man har en skitdålig relation till sin svärfar? Man försöker och försöker, men det går åt helvete. Har aldrig känt mig så öppet ogillad och dåligt behandlad som av honom, vilket är så himla tråkigt då jag har gjort mitt bästa för att han ska gilla mig. Bör man strunta i honom och vägra jular i deras radhus? Ta upp det och prata fastän han är min älskade sambos pappa och de har en ovillkorlig ”kärlek”?

Jag tror verkligen inte att jag kan bli kär, har aldrig vart det och känns som att jag aldrig kommer bli det heller. Jag har en del krav och så men jag vill ju ha en bra kille som är snygg så man blir knäsvag och inte en medelmåttig som är söt när man lär känna honom. Tror du att jag kommer hitta någon som är perfekt i mina ögon eller måste jag sänka mina krav? HJÄLP MIG!

Hej har inga problem att fråga om. Vill bara skryta om att jag idag sprang över en 1 mil. Innan det kunde jag bara springa ca 7 km sen var jag slut. Så av ren vilja sprang jag mer än 3 km än vad jag egentligen kan. Vill man, kan man tydligen. Jag är inte ens vältränad, har ingen platt mage, inga armmuskler eller starka ben. Ändå så fan klarade jag det. ÄR BARA SÅ JÄVLA STOLT ÖVER MIG!!!!

Tack och hej.

Har många frågor… Men jag undrar hur man ska få tiden att räcka till, nu har jag sommarlov men i höst. Jag vill satsa på skolan så att jag kommer in på den högskola jag vill när jag går ut gymnasiet, jag vill träna, jag vill hjälpa till hemma, jag vill hinna umgås med kompisar plus att jag verkligen ska försöka skaffa ett extrajobb nu till hösten. Har du något tips på hur man ska få tiden att räcka till?

Hej Doktorn!

Jag har varit en valdigt osaker sjal sedan jag var valdigt ung. Jag ar 26 nu. Jag ar aven minsta barnet av 3 (som du! wowow) vilket har gjort att hela min familj tycker det ar OK att vara valdigt patrioniserande mot mig. Nar vi vaxte upp tyckte mina syskon det var OK att liksom saga att ‘du kan ju ingenting’ eller ‘du ar ju korkad’. Och till slut borjar man liksom tro pa det dar aven fast det ar ‘pa skoj’. Sen i skolan har jag liksom aldrig haft ett tajt gang, eller bastis som jag kunnat lita pa i vatt och torrt. Jag har liksom statt utan vapendragare aven fast jag helt klart haft vanner och inte skulle betrakta mig som ensam. Nar jag var i tidiga tonaren var jag i ett tjejgang som bestamde sig for att frysa ut mig (typ det varsta som hant i hela mitt liv och jag ar fortfarande traumatiserad). Sa det ar liksom mycket som tillsammans bildar en osaker klump i min mage/hjarta. Hursomhelst, nu bor jag utomlands, har en bra pojkvan som jag bor med och kompisar. Men fortfarande inga super nara som jag kanner att jag litar pa HELT. Gud det kanns helt sjukt att skriva det och jag undrar hur jag pallar osv. Men, haromdagen var jag ute och drack vin med en tjej som ar tillsammans med min pojkvans bastis. Pa en fest i helgen hade jag berattat en sak som hant i var tradgard for nagra veckor sedan for den har tjejen. Det var absolut ingen hemlighet jag berattade och nar hon kom hem sa hade hon berattat min historia for sin pojkvan. Da sager den har javeln att det maste vara logn for att min pojkvan inte har sagt nagot om det till honom. Jag borde tillagga har att hennes pojkvan ar typ varldens besserwisser och sa sjukt javla dryg och alskar sig sjalv och liksom sager att jag ar en lognare pa allvar. Tont! Men! Nar jag hor henne saga det sa tanker jag direkt i min osakra sjal ‘men gud, har kommer annu en manniska som inte tycker om mig eller ens tycker att folk ska tro pa det jag sager’. PATETISKT JAG VET! Och jag blir helt galen pa mig sjalv. Jag vet att jag ar en bra manniska! Men alltsa nar nat sant har hander gar jag och tanker pa det i flera dagar. Och jag jobbar med varsta bitchesen ocksa! Ahh. Varfor kan folk inte bara vara snalla mot mig? JAG BEHOVER EN SJUK JAVLA EGOBOOST AV EN LOJAL VAPENDRAGARE. Men var hittar man en sadan? Tack for att du orkar lyssna pa mitt gnall Hannah! Du ar sa bra! Kram!

PS: Jag litar pa min pojkvan men jag menar liksom att det skulle vara sa skont att ha nagon som enbart var ens van att luta sig mot. Min pojkvan ar ocksa helt konfrontationsradd och far helt panik nar jag angestgrater osv. Vi har pratat om det har men jag kanner liksom inte riktigt att jag kan fa den hjalpen fran just honom.

Har du noen tips til å unngå/dempe angsten som følger med å reise tilbake til studier og en helt annen by etter å ha vært hjemme hos mor og far i to uker? I fjor ble jeg deprimert og sykemeldt to uker etter ferien… Hadde vært ok å unngå dette igjen. Jeg vil ikke tilbake til det virkelige liv, jeg vil være 14 år for alltid, ikke 24. Angst angst angst. Help?

Kära HP, jag har varken en dum kompis, jobbångest eller en sambo jag hatar, men just nu är jag fast i sommarlovsdepressionen från helvetet. Jag börjar nian om två veckor i en ny klass (eftersom man byter varje år i min skola) som jag inte är helt nöjd med. Dels beror det på alla skrikiga killar som tar PLATS genom att trycka ner och för att mitt ”kompisgäng” kom samlat i en annan klass. Jag har ingen som helst aning hur jag ska tänka inför det stundande gymnasievalet och allt känns bara fel, fel, fel.
Vill kanske bli journalist samtidigt som jag vet så lite om vad jag vill med livet i övrigt. Är jag för ung att känna så här? I min skola handlar allt om prestation och pressen kommer från alla håll, det känns som jag förväntas ha allting klart för mig NU. Egentligen vill jag bara hasa omkring i fett hår och campingoutfit utan att behöva bry mig, men den tiden finns aldrig. Behöver lite av din visdom för att ta mig ur detta.
Tack och hej.

Hur tar jag mig igenom ett uppbrott? Min kille gjorde slut för några dagar sen (var tillsammans typ 6 mån) och jag mår så fruktansvärt dåligt. Jag har varit med om det förr så jag VET ju att det kommer bli bättre, jag kommer ju tillslut komma över honom. Men just nu känns det omöjligt, vill fortfarande vara tillsammans med honom och jag älskar honom. Trots svek och lögner. Han är inte den bästa pojkvännen man kan ha, men ändå tänker jag hela tiden att ”någon dag kommer det att bli vi igen, jag måste bara vänta”. Vi är inte vänner på facebook men ändå kollar jag hans och hans vänners profiler hela tiden. Vilket ju inte gör det lättare, men jag kan.inte.låta.bli. Help me. Kram

hur hanterar du ångest? vad gör du för att må bättre när det är som sämst?

Hej bästa Hanna!

Jag har en bästa kompis som går i min klass men som tyvärr hänger way tooo much med en annan klasskompis, som jag inte alls tycker om. Att de umgås är helt okej för mig då jag själv hänger med ett par andra tjejer i klassen men det jobbiga är att tjejen som umgås med min bästa kompis numera börjar skriva långa kärleksbrev på t.ex instagram, att de är bästa vänner osv. Det är så jobbigt för det är ju M I N bästis. Blir irriterad varje gång jag läser att hon skrivit att de är bästisar. Hur ska jag tackla detta lilla problem? HELP.

Tänk att folk har ett sånt förtroende för dig att de öppnar sig på det här viset. Måste kännas fantastiskt. :)

Hej Hanna!

När jag läser om ditt liv med Anton känner jag igen mig jättemycket i mitt eget liv. Jag är lika gammal som du (älskar the sims, hehe), min pojkvän (sambo) är 2 år äldre. Vi har varit tillsammans i 6 år och jag älskar honom till döds fortfarande. Dessutom har jag precis pluggat klart och känner mig ganska säkrad för framtiden. Jag undrar lite hur dina tankar går till er framtid tillsammans. Alltså giftermål och barn och så. För mig känns det som att jag varit ensam med min pojkvän länge nog för att ”ta ett steg vidare” om du fattar. Hur känner du?

Efter att äntligen, äntligen, skrapat ihop lite mod: Vad är bästa sättet att fråga ut en kille på? Och gärna lite ”snajdigt”, inte bara ”hörru, du verkar kul, fancy a beer?…

hur gör man när man har slutat sakna sin kille? Vi bor annars ihop och har varit tillsammans i över fyra år.. men under sommaren har vi bott 25 mil ifrån varandra och har bara hunnit träffats enstaka gånger. Jag älskar honom fortfarande men saknar han inte! Vad fan är det för fel på mig!? Just nu överanalyserar jag allt som jag känner och vet inte ifall jag borde göra slut eller om felet sitter i att jag överanalyserar mina känslor och ”vad jag borde känna”.

Hp! Hur känner du över denna situation? – ett par är kära, men den ena är även fortfarande kär i sitt ex. Borde hen berätta det för sin nya? Jag tänker att det vore ett måste i och med att de allra flesta går in i en relation i tron om att den andre är ”redo”. Men det är ju svårt det där! Eller?

HEJ VÄRLDENS BÄSTA HANNA (och allt annat fint folk)! Jag har konverserat fram och tillbaka ganska länge med en kille som jag nu har börjat gilla. Från början var det inte alls något försök till ragg eller något sådant, han var bara intressant och trevlig, helt enkelt. En bra kÅmpis. Ni bör kanske även känna till att vi aldrig har träffats irl, utan bara snackat över the internetzz (och ne, inte på någon töntig dejting-sajt). Som jag sa i typ första meningen så har jag börjat gilla honom (eller asså, det har jag väl gjort hela tiden. Menar GILLA gilla, ni fattar). Känner mig som världens TÖNT som kärar ner mig i en internet människa. Och han gillar inte ens mig tillbaka (jo, han gillar mig, men han GILLAR gillar inte). Vet inte vad jag ska ta mig till? Går runt och mår asdåligt förjämnan. Allra värst mår jag när han mår dåligt, vilket han gör i perioder. Då vill han inte ha något med någon att göra, verkar det som. Eller så är det bara mig han undviker, vet inte. Han vill inte prata om det, vilket jag kan förstå. Jag känner mig bara så hjälplös, vet inte vart jag ska ta vägen. Får panik ångest och pallar ingenting. Kan inte ens prata om det med mina vänner, jag har aldrig berättat om honom för dem så jag vet liksom inte hur ska kunna ta upp det. Märker nu att det här inte är en fråga precis…. Undrar nog mest vad skulle du(ni) skulle göra om ni var i min situation. Orkar inte vara ledsen jämt.

Jag är helt hjärtekrossad av en kille jag bara träffat en kväll. Jag veeet att det är fånigt och att jag veeet jag inte känner honom men ändå kan jag inte låta bli att sakna honom så himla mycket och att gråta när jag tänker på att jag aldrig kommer träffa honom igen. tips någon???

För det första måste jag säga; KÄRLEK TILL DINA LÄSARE HP! Så fina. <3 Alla som läser detta är älskade och älskvärda och vackra inside and out – Tyra Banks.

Näe nu flummar jag runt men mitt/mina problem är att ja,… jag vet inte.. allt? Jag ska börja 9:an och jag har säkert GAD (generell ångest) och jag är fet och oroar mig för att jag kommer få en ätstörning. Min pappa dricker och kommer säkert dö snart och min mamma gillar inte mig och… och det här låter hemskt men jag hatar min familj men mest av allt så hatar jag mig själv. Jag hatar mig själv. Och du kanske inte tror mig när jag sa d där med min mamma men det ÄR sant. Men det där med 9:an är inte så farligt för att jag känner min klass och så. Det är bara lite pirrigt, typ.

Jag oroar mig för att jag inte KAN vara lycklig. Att jag inte KAN må bra. Nu kommer du säkert säga att "livet blir bättre etc." men snälla tro mig när jag säger detta. Jag känner på mig saker väldigt bra och jag har en väldigt stark känsla att jag aldrig kommer bli lycklig, på riktigt. Min dåliga barndom tog bort livslusten ur mig, glädjen… Det spelar ingen roll hur perfekt dagen har varit, i slutet av dagen känner jag fortfarande att livet inte är värt att leva.

Så ja, kan du inte bara säga till mig att någon älskar mig och att jag duger och att allting kommer bli bra? Jag kommer inte tro dig, men skulle bli glad om du sa det ändå. <3

Hej Hanna! Jag är i ett lyckligt förhållande sedan sex år tillbaka och för några månader träffade jag en person genom gemensamma kompisar som jag inte kan sluta tänka på. Vi har verkligen SÅ kul ihop, vi delar samma intresssen, smak.. osv. Vi har pratat lite på sistone och jag vet inte om denna personen skrev lite kryptiskt, men jag tror den gillar mig lite.. iaf är nyfiken på mig. Fast vi har inte sagt det rakt ut. Denna person flyttar för några månader nu och vi kommer inte att ses på länge. Men jag kan inte sluta tänka på den, jag vet inte vad jag känner.. men idag när jag satt och väntade på den vart jag så himla nervös. Vad gör man? Ska jag bara låta det vara nu när vi inte kan ses på länge? Man undrar ju.. vi passade så bra ihop. Men jag vet inte om det var på ett kärleksmässigt plan eller vad det var? Man läser ju överallt om denna människa som ska vara ens enda, som man ska ha så kul med och som man ska vara så spontan med och dela samma intressen med. Tänk så är det den personen? Ska man bara låta tiden ha sin gång?

joo det är så att jag och min älskade pojkvän som har varit ihop i sex år och bott ihop i fyra har bestämt oss för att det vore en kul grej att flytta isär och testa att bo med våra respektive bästa kompisar. När vi bestämde det så tänkte vi så att det bara är nu som vi kommer att kunna göra det då vi har dryga året kvar på våra utbildningar och att vi efter vi pluggat klart vill bli ”bli vuxna” med hus och kanske ungar. Men nu står jag här med en månad kvar till inflyttning i ny lägenhet, en överpeppad vän och känner lite NEEEEEJ?! VAD HAR JAG GJORT JAG VILL INTE!! alltså jag älskar min vän och det ska bli kul att testa men HUUUUR ska jag kunna klara mig att sova och vakna utan min snuffelbuffelgoselebästaste? Tänk om det är det sämsta valet jag gjort i mitt liv? Tänk om jag bara kommer vilja flytta ihop med killen igen? Vad ska jag säga till min vän? AAAAARGH!!!

WWMHPT?(what would master HP tänka?)

Har du något tips till en vilsen 15åring med ständig framtidsångest? Varje dag undrar jag vad det egentligen ska bli av mig. Hela samhället känns så fixerat vid att man ska prestera och vara ”lyckad”. Jag pressar mig själv hårt i skolan för att nå bra resultat, men när jag väl får de bra resultaten känner mig inte alls ”lyckad”, utan jag fylls snarare av en känsla av…. tomhet.

Pressen att prestera i skolan (och i övriga livet) gör mig bara nedstämd, samtidigt som jag vet att jag aldrig skulle kunna sluta pressa mig själv, eftersom jag inte vet vem jag är utan mina goda skolresultat.

Jag vet egentligen inte riktigt vad jag vill säga med det här. Men jag har rätt stor ångest inför framtiden och för hur jag ska ”lyckas” som människa. Har du några tips på hur man kan stilla sin framtids- och prestationsångest?

Kram!

Det finns en kille som jag gillar, tror jag…. Problemet är att vi har varit kompisar sen trean och är bästa vänner nu. Jag tror att han gillade mig förut, men kanske inte längre. Ska ut och campa med honom och två andra kompisarna snart, har du några tips??<3

MASTER, hjälp mig! Har ingen dum kompis, ingen jobbångest och ingen sambo jag hatar. Men vänta, där skrev jag lite fel. Jag antar att det är jobbångest jag har. Jag och min pojkvän måste flytta! Vi måste bort från den lilla hålan vi bor i och våra jobb. Vi har kommit fram till att vi ska flytta till Norge för att i stort sett bara jobba och träna. Efter 2 års sjukdom där jag inte kunnat utöva någon slags träning men nu har fått klartecken vill jag inget hellre än att bli sund i kroppen igen. Tidigare var träningen bland det viktigaste i mitt liv. Spelar ingen roll vad vi jobbar med bara det är inte handlar om att passa barn eftersom det är det som gjort mig så sjuk. (dagis och skola) Så nu tänkte jag höra om du kanske kunde hjälpa oss. Vet du några kompisar/bekanta/någon polares polare som varit i Norge? I så fall, vad har de jobbat med och vad har de bott? Tips på städer osv – allt du vet är till hjälp. Sjukt tacksam för svar.

HUR hanterar man framtidsångest?! Hur fan ska man kunna ta sig från en liten stad till drömmen (Stockholm). Det är så jävla dyrt och alla andrahandskontrakt kräver typ att man ska ha ett fast jobb, men hur ska man kunna ha det om man inte ens har en bostad? Har sån ångest så jag dör

Jag avskyr mitt jobb. Alla är så överlägsna, otrevliga och nedlåtande. Jobbar som servitris, å allt ska vara på ett speciellt sätt och gör man inte på det sättet så blir man
Tillrättavisad på ett riktigt otrevligt sätt! Jag önskar att jag kunde tuffa
Till mig men jag är en jävla mes och bara tar all skit. Har en klump i magen varje gång jag ska dit. Även gråtit på jobbet för att jag la upp en Matgrej fel och blev utskälld för det var inte acceptabelt och att jag borde veta hur man ska göra. Hur ska jag stå ut de sista veckorna? (har sagt upp mig klarar inte av den dåliga energin) och hur får man mod att säga ifrån? Jag ääär såååå mesig!!

Kan säga att jag jobbar med människor som är 30+ men de beter sig verkligen inte så då de pratar skit om exakt alla där. :(

Älskah bilden!

hej hanna!
jag har lite problem när det gäller relationer i det stora hela.
jag får för mig att folk inte tycker om mig så fort de kanske inte är så där glada med mig som jag vill att de ska vara för att jag ska veta att de tycker om mig. jag har väldigt svårt för att visa mitt absolut rätta jag trots att jag är glad, snäll, omtänksam, öppen osv. men det är någonting som håller mig tillbaka. bland killar kan jag absolut inte vara mig själv. det spelar ingen roll vem det är, så kan jag aldrig känna mig helt avslappnad när en kille är i närheten. jag vet inte vad det är för fel. jag ÄLSKAR att ha människor runt omkring mig och jag längtar som en tok tills jag får ha en pojkvän för jag tror att jag är flickvänstypen (har aldrig haft en pojkvän), men kan bara inte känna mig tillräckligt avslappnad för att faktiskt prata med en kille som jag är intresserad av. det känns som att det är någon slags social bit i mig som fattas, men skulle verkligen vilja finna den, både bland mina vänner och killar.
kan du kanske ha någon vettig tanke kring det hela?
tack för en underbar och mycket underhållande blogg!

Jag har tappat hoppet på livet. Eller inte, jag vet inte, det går i perioder. Jag kan ligga och GRÅTA på nätterna över att världen är så ojämställd, hemsk och ouppnåelig och att jag bara är 16 och inte kan göra ett skit åt det. Eller så får jag ångest av att tänka på hur jag festar varje helg i umgängen där det enda mina sk vänner verkar bry sig om är hur mycket pengar man har, vem av brudarna som är de största orrarna(??????) eller vem som får mest ”hemsläp”…….. Allt är fake, falskt och plastigt. Ångest varje dag när jag påminns om hur olik jag blivit mina vänner och ÅNGEST när jag inte verkar hitta någon som delar mina åsikter om vilken falsk bubbla vi lever i, som kan se den äkta världen. Grejen är den att jag vill ut, iväg härifrån och GÖRA något. Ut i livet alltså, men samhällets oskrivna regler om att man måste stanna i skolan, skaffa en utbildning och för guds skull hetsa sig in i relationer hit och dit gör att jag får känslan av att jag måste stanna kvar. Stanna i Sverige, skaffa jobb, familj, hus, barn, flytta till förorten (åh vilken svidande ÅNGEST). Ibland finns inte plats för några drömmar eller visioner i det svenska samhället och det är vad som får mig så fantastiskt olyckig och jag vettefa-an vad jag ska göra med mig själv och mitt redan sargade psyke. Behöver jag hjälp?

Ja! Hej!

Alltså, jag har kärat ner mig alldeles totalt för mycket i en kille som jag vet att jag aldrig kommer kunna få. Han är ett år äldre (alltså 19), vi är helt olika och ja.. det skulle aldrig funka. Han gick året över mig på samma gymnasieprogram, men tog studenten nu i år, så det är så vi har lärt känna varandra antar jag. Typ.
Hur som helst! Vi har pratat väldigt mycket via sms och dylikt i tre månader nu, typ sedan jag gjorde slut med mitt ex (känner för övrigt mycket mer för den här killen än jag gjorde för mitt ex, och vi var tillsammans i ett år), men det känns som att det aldrig blir mer än så. Visst, vi har träffats på riktigt också, men bara i skolan och nu i sommar när det bara har ”blivit så”, om du förstår vad jag menar. Aldrig bara vi två, för att vi har bestämt det, utan ja, bara på ställen där vi båda har vistats (och då får jag den där härliga tunghäftan och gelén i knäna, yeees!).
Han är utåtriktad, känner alla och är väl poppis typ överallt, medan jag är raka motsatsen. Så, det verkar ju ganska hopplöst tänker jag. Men så ändå fortsätter han höra av sig gång på gång, och jag fattar inte hur han tänker, för han verkar ju inte vilja träffa mig IRL så att säga? Och han har liksom tusen andra människor att prata med, så varför tjata med just mig hela jävla tiden? Och jag kan inte med att fråga honom heller, usch nej. JOBBIGT!!!!!! Jag har bestämt mig för att bara skita i det här jag vet inte hur många gånger, men det går ju bara inte. Behöver seriöst hjälp, för det här är ju rubbat. Kan ingen skriva en bok, typ ”så fungerar den manliga hjärnan”? Blä.
Så vad är då min fråga? Typ, vad ska jag göra?!?!?!??!?!

God afton!

Åh jag älskar sånt här! :D

Har tyvärr inga djupa funderingar eller frågor idag master men…. VAD HAR DU FÖR HÖRLURAR NÄR DU SPRINGER? BEHÖVER VERKLIGEN TIPS PÅ ETT PAR SOM SITTER SOM EN JÄVLA SMÄCK I ÖRAT!

Hej käraste mästaren! Hur gammal va du när du förlorade oskulden o ”gav” du den till nån du va kär i eller ville du bara få det gjort? Hur gammal va du när du blev på riktigt kär för första gången?
Det känns just nu som att jag aldrig kommer strula, ligga med nån eller blir kär och jag får av nån anledning sån jävla panik över det. Och visst jag är bara i början av tonåren men alltså jag tycker det är så himla jobbigt att inte se en framtid inom kärleken eftersom att en av mina bästisar är så himla kär osv. och jag har alltid lixom drömt om att hitta en kille o bli kär. Ååh jag får panik o behöver råd från dig, hur ska jag tänka kring det här egentligen?!
TACK på förhand!

Det här kanske inte är den sortens problem du vill att man ska ta upp, men det är något jag har kämpat med med i drygt 5 års tid så om någon kanske ser det här är det värt det.
Jag är deprimerad, har borderline, lider av panikångest osv, osv. Detta har gjort att jag, ungefär sedan jag var 13 har skadat mig själv. Inte någon gång då och då, utan ett riktigt beroende. Det syns inte så tydligt på armar, höfter osv men mina lår är helt förstörda. Det är ord inristade på övre hälften av dem, och massa andra liknande ärr.
Jag kan inte ha korta shorts/kort kjol för då syns de, och det är uppenbart var de kommer ifrån. Nu på sommaren håller jag på att svettas ihjäl för att jag alltid har jeans, jag följer aldrig med och badar eftersom jag inte vill att folk ska se dem. Jag klarar knappt av att vara med på idrotten i skolan, och vågar aldrig satsa på någon eftersom jag inte vill visa upp mina ärr. Med andra ord, med liv blir skit (då jag äntligen börjat komma över alla mentala sjukdomar) för att jag har mina ärr. Jag är så himla rädd att folk ska döma mig, och se ner på mig. Jag vill inte att andras bild av mig ska ändras bara för det här.
Så vad ska jag göra? Jag vill inte gå omkring och gömma mig hela livet, men samtidigt skäms jag när jag inte gör det :(

Hej, jag tänkte svara ”Namn” om det går för sig.

En av mina bästa vänner har haft det, och har det fortfarande, som du beskriver. Hon har dock ärr över i stort sett hela kroppen skulle jag säga, och hon går inte i kortärmat eller shorts heller. Men jag tycker det är så synd. Jag tänker på ärr som något av det ärligaste man kan ha. De finns där för att man haft riktiga motgångar och det tycker inte jag man ska skämmas över. Att våga visa sig som man är, är något av det modigaste man kan göra och när det har med ärr att göra visar man sig sårbar, men samtidigt oerhört stark, eftersom man vågar visa dem för helt okända människor. Därför har jag en stor respekt för de som vågar. Sedan om det finns folk som dömer så kan de ju ta sig i häcken, rent ut sagt!

Jag vet inte om det här kommer ut så bra i skrift men jag vill bara säga att du och min kompis är några som aldrig kommer ha en mask inför andra människor och det tycker jag är så fint.

Jag vill även säga att en tjej i min klass hade ärr på låren och det såg man ju på idrotten, men det var aldrig någon som kommenterade det eller pikade henne för det. Vi kände ju henne och hon var en av de mysigaste i klassen så man såg inte på ärren som någon svaghet eller så alls. Det var en del av henne och vi tyckte om henne så då spelade det ju ingen roll att de fanns där. Det var mer att man insåg att hon har inte haft det lätt, vilket gjorde att man fick respekt för henne.

Jag vill inte sitta här och säga till dig att ”du måste våga” och blablabla för det är något du måste tänka över själv och komma fram till. Jag vet ju som sagt inte hur det är att vara den med ärren på utsidan, men ärr på insidan har vi allihop! Så jag bara säger hur en utomstående ser på saken.

Jag hejar på dig!

Har världens problem som håller mig vaken hela nätterna och grubblar. När jag börja gymnasiet hamnade jag i en ny och helt azum kompis gäng. Nu börjar vi snart trean och har alltså hängt ihop en hel del i två år nu, det är verkligen världens bästa vänner Och jag fattar inte hur jag skulle klara mig utan någon av dom. Problemet är bara att jag gillar en av killarna lite mer, han är verkligen världens gulligaste och bästa kille. Ingen i hela världen kan få mig st skratta som han och jag känner verkligen att jag kan prata om allt med honom, han verkar känna likadant för det är ofta när vi är hela gänget som det slutar med att vi två sitter lite för oss själva och pratar och skrattar.

Problemet är då, vad gör jag nu? Känns som att det är nu eller aldrig vill verkligen satsa för han är en av mina bästa vänner Och så fort han inte är med mig känner jag mig bara tom. Känns bara så självklart att det skulle vara vi två . MEN hur berättar man för en av sina bästa kompisar att man varit tokförälskad i han i över Två år? Och tänk om han inte skulle känna likadant, förstår Inte hur jag skulle klara av att ta mig up ur sängen någonsin igen, dessutom kanske gruppen splittras. Vi gör verkligen allt tillsammans och ses varje dag, skulle kännas så hemskt om jag inte bara förlorade världens bästa kille utan också fler av mina bästa kompisar. Vill verkligen Inte ha det på mitt samvete , dom är ju världens bästa kompisar allihopa.

Snälla snälla MasTeR Hanapee, behöver din hjälp!’!!

Jag känner ofta att det är något fel på mig. Jag är 20 år gammal och då ska man ju vara så himla spontan och social. Man ska ha massa kompisar och älska att festa. Men jag är inte sån, inte alls. Jag har några få vänner som jag umgås med ibland. Inte särskilt ofta, men det gör ingenting. Jag började högskolan för ett år sedan och har inte fått en enda vän i min klass, men det är jag nästan bara glad för. Jag vill oftast bara vara hemma med min sambo och vår hund.

Jag tycker helt enkelt mest om att vara för mig själv och ta det lugnt, och har inget direkt intresse av att lära känna nya människor. Jag har förlikat mig med att det är sådan jag är, men eftersom jag inte känner någon annan som är som jag så är jag på allvar orolig för att det är något fel på mig. Att jag har någon diagnos eller någonting.

Efter 1 ½ år av kaos. Efter en alkoholist, en gift karl (observera att jag satte P för det så fort jag fick veta), en stalker, och killar som bara ljuger och bedrar i allmänhet, är jag nu äntligen lycklig. Jag har träffat mannen med stort M. Han tror världen om mig, och han är godhet defined. Han är smart, snygg, snäll, svär inte, blir inte arg, och så fort han lägger armen runt mig, så vet jag att jag är safe. Inget kan röra mig när jag är med honom.

Så efter tre år som stökig festande singel, bosatt utomlands, har jag nu hittat någon som får mig att vilja vara hemma en fredagskväll. Med honom, eller ensam, det spelar ingen roll.

Jag är jättekär, och jag blir sprallig så fort jag tänker på honom. Om en vecka så åker vi på semester tillsammans, har aldrig varit iväg med en kille förut, så är nervös, men glad! Hans familj har tagit mig in som en av sina egna, vilket känns helt underbart då jag själv bara träffar min familj en gång om året då jag inte är bosatt i Sverige.

Jag har fått ett bra jobb som jag trivs med, mina vänner är underbara, och så killen på allt. Efter allt kaos, är mitt liv underbart. Och jag är lycklig!

Vet att min lycka, mitt i allas frågor är lite malplacerad. Men jag vill bara skrika ut det…

Tack för en bra blogg H!

vad ska man göra när man hälsar på sin mamma som bor 100 mil bort och hon hellre tittar på tv med sin man än umgås med mig? hon ville inte ens att jag skulle sitta i soffan med dom. så jag blir bort schasad och surfar på internet i hennes säng helt ensam istället och känner mig bara ledsen

Hur ska man göra om man har noll motivation till att jobba, så man låtsats vara sjuk, ljuger för sin sambo och gör honom till den enda som drar in pengar? Jag mår så himla dåligt över det här. Samtidigt så har jag dåligt immunförsvar så är väldigt ofta sjuk. Men överdriver ganska ofta och känner efter lite för mycket. Snart vill de inte ringa mig längre (timanställt, vid behov) och jag vill bara hitta ett arbete som jag VILL jobba med, men är också rädd att förstöra det också. Tror hela tiden att gräset är grönare på andra sidan så snart ska jag gå över till ett jobb jag hade tidigare (också timanställd, vid behov) men som jag lämnade för att jag inte trivdes… Nu verkar det så mycket bättre jämfört med det jag gör nu, men antagligen kommer jag tröttna snabbt igen. Aaaah, jag hatar mig själv för det här! Jag vill ha ett bra, ärligt förhållande med min pojkvän men så ljuger jag för honom så ofta om jobb, och det är så himla jobbigt! Har haft självmordstankar bara på grund av det här, för att jag inte förtjänar min pojkvän, det hus vi bor i, mina vänner och min familj. Jag förtjänar liksom inget bra, känns det som. HJÄLP MIG NÅGON!

Vad gör man när man när man vill ha någon som vill ha en tillbaka men det känns ändå inte helt rätt? Chansar man?

Ingen fråga, utan ett tack! I december så skrev jag till dig om att jag och min bästa vän glidit isär då min bEzTiZ hittat en ny vän som hen kunde dela fler intressen med. Jag var förkrossad och ville desperat ha tillbaka hen och var nog rätt elak vid vissa tillfällen. Då rådde du mig att jag inte borde uttrycka mitt missnöje om detta, utan istället prata utan att anklaga och försöka reda ut det hela. Jag var sur och ensam sen ett halvår tillbaka och ville bara få min vän tillbaks. Men bara fyra(!!!) dagar efter att du gett detta rådet så kom min vän och bad om ursäkt för att hen försummat mig. Hen sa att hen ville att allt skulle bli som förut. Då blev det så.

Jag vill tacka så hemskt för uppmuntringen jag fick av dig, för jag lärde mig acceptera! Jag släppte kontrollen och sa att det hade inte med mig att göra hur mina vänners bekantskaper ser ut. Det var svårt för mig, då jag är sjukt possessiv i grund och botten, men det gick! Idag är jag och hen ihop!

Tack så sjukt mycket, Hanna, för att du gav mig en upplysning i tid till min nystart!

Jag och min pojkvän blev tillsammans i slutet av augusti förra året. Innan vi blev tillsammans (var dock friends with benefits ett halvår innan vi blev tillsammans) så gjorde jag en riktigt dum sak. Han har också gjort dumma saker, bör tilläggas (ej för att peka ut att han är dålig, utan för att säga att det är lite mer ”jämt” och han borde fatta lite bättre). För några dagar sedan kom min dumma sak fram, jag vaknade på morgonen med 6 olästa sms från en jävligt arg, besviken och taskig pojkvän. Mycket kommer ju ur en när man är arg, så försöker att inte ta åt mig vad han säger. Men han sa i princip att jag var dum i huvudet och aldrig skulle höra av mig mer. Jag smsade ett jääätteelångt svar och berättade hela situationen, för det tycker jag ändå att jag borde få göra. Har ingen aning om ifall han läst det eller skitit i det, men det är å andra sidan hans grej att lösa själv. Där kan inte jag påverka. Tänkte smsa om någon vecka eller så och höra om han är redo för att höra min sida av historien också. Blir bara så less, för när hans skit kom fram, då PRATADE vi om det, PRATADE OCH PRATADE OCH PRATADE tills det blev löst. Inte faaaaaseeeen ignorerade jag honom av ilska? Vi har varit tillsammans i snart ett år och han bara klipper banden som ingenting.

Så. Min fråga. När ångesten, ledsenheten och besvikenheten kommer krypandes – vad gör jag? Vad hade du gjort? Du har väl haft dina nedgångar med din karl också gissar jag. Hur hanterade du situationen?

jag bor i en storstad sedan 1 år tillbaka. åkte hem i 3 veckor, under semestern. och jag är väl den som faller ganska lätt, men det brukar inte bli mer än så. men hemma nu så träffade jag någon, och han var egentligen ingenting speciellt. ingenting som jag brukar falla för. men att sen spendera kvällarna med honom, i soffan. och att vakna upp brevid honom. och att pussas i köket. och att inte kunna hålla händerna ifrån varandra. och alla söta och mysiga sms. helt plötsligt var det dagen innan jag skulle åka tillbaka till min storstad. vi hade bara hunnit träffats i 1 vecka.

vad gör jag nu? jag är förälskad. så jävla förälskad. det känns så svårt när vi precis står där i början, och man vet egentligen inte vad man håller på med. när man inte riktigt kan prata om det. när man bara vill ligga på hans bröstkorg igen. han är sådär perfekt skäggig också.

hanna kära hanna! i maj började jag träffa en helt underbar kille, vi har setts i princip varenda dag sedan dess (förutom en vecka då jag var på cup) han går i skolan i en annan stad, egentligen inte så sjukligt långt bort men då jag bara är knappt 17 år och han ett år äldre (dock utan körkort än) så är det inte så lätt att åka iväg och hälsa på. han bor där för att spela hockey som han då är upptagen med hela veckorna och jag bor här upptagen med fotboll och innebandy hela veckorna och jag är så rädd, orolig, förtvivlad!! jag vet att det går om vi båda vill och det gör vi, men det kommer vara så himla jobbigt, jag kommer inte få se min fina kille varje dag, kan inte åka hem till honom när jag slutat, han kommer vänta hemma efter mina träningar.. vad ska jag sysselsätta mig mes förutom träningarna? en av mina bästa kompisar flyttar och en annan har barn och är inte alltid tillgänglig. min två bästa kompisar sedan dagis har svikit mig och har inte längre någon kontakt med dom. snälla Hanna, svara och hjälp mig, ge mig tips och säg såna där bra ord som du gör så allt känns bättre!