Jag svarar några av er
Marie: hur gör man när man har slutat sakna sin kille? Vi bor annars ihop och har varit tillsammans i över fyra år.. men under sommaren har vi bott 25 mil ifrån varandra och har bara hunnit träffats enstaka gånger. Jag älskar honom fortfarande men saknar han inte! Vad fan är det för fel på mig!? Just nu överanalyserar jag allt som jag känner och vet inte ifall jag borde göra slut eller om felet sitter i att jag överanalyserar mina känslor och ”vad jag borde känna”.
Svar: Först och främst tror jag att pressen kring att man ”ska” sakna sin kille gör att man inte saknar honom, lite precis som du skriver kring ”det man borde känna” (fan vad sånt kan förstöra mycket i mycket?!) För det andra tror jag också att det är helt normalt att inte sakna varandra, speciellt om man haft en intensiv period tillsammans innan, vet att man kommer ses snart eller har mycket att göra på sitt håll. Först och främst tycker jag att du ska försöka slappna av i känslan av att inte sakna honom. Om du vill kan du ju även prata med honom om det? Berätta om att du har panik kring det. Kanske känner han likadant och kanske kan ni skratta lite åt det och känna er avslappnade med det? OM det skulle vara så att du inser att du inte vill vara ihop så kommer du komma till den punkten förr eller senare, stressa inte upp dig i onödan bästa Marie.
Frida: Jag tror verkligen inte att jag kan bli kär, har aldrig vart det och känns som att jag aldrig kommer bli det heller. Jag har en del krav och så men jag vill ju ha en bra kille som är snygg så man blir knäsvag och inte en medelmåttig som är söt när man lär känna honom. Tror du att jag kommer hitta någon som är perfekt i mina ögon eller måste jag sänka mina krav? HJÄLP MIG!
Svar: Precis som någon annan av er läsare skrev i kommentarsfältet – det kommer. Sån jävla klen tröst och jag är nog inte den rätta personen att fråga då jag träffade min kille som sextonårig. Å andra sidan lever jag i en omvärld med vänner och bekanta som pratar precis som du. Jag vet inte vad du har för krav, men krav ska man ju ha. Däremot tycker jag att man kan fundera över på om man PÅ RIKTIGT släpper in och öppnar upp. Att våga låta någon komma nära är stort och det krävs ganska mycket för att faktiskt våga bli kär. Kanske därför kärleken ”drabbar” mycket hårdare när man är osårad och öppen tonåring?
Lisa:
hur hanterar du ångest? vad gör du för att må bättre när det är som sämst?
Svar: Jag har sökt hjälp. Ring din vårdcentral och säg att du vill prata med en läkare om ångest och få möjlighet till samtalsterapi. För många funkar det – andra tror på medecinering. (Om man tycker att terapeuten på vårdcentralen sög, kan man söka massa bra privata psykologer SPECIALISERADE på ångest, men då får man ju punga ut en liten slant). I övrigt är jag övertygad om att ALLA kommer känna ångest någon gång i livet och att det för väldigt många är en stor del av livet. Bara den tanken gör att det lättar lite i vardagen. För många tror jag att det handlar om att gå och snacka med någon och bena ut vad ångesten är ett resultat av. När det är som värst i min vardag försöker jag vara orädd, accepterande och gå ut och springa. Men just acceeptansen är ett sånt jävla vinnande recept många gånger. Det är inget farligt med ångest, bara väldigt jobbigt – och det ska man ta på allvar.
Ella:
Jag har fyra kompisar med vilka jag bildar ett sånt där starkt bästisgäng, eller ja – bildade. Några veckor tillbaka har vi kommit in i en svacka. Problemet är från min sida och ligger i ett antal saker. Dels känner jag att det är två bästispar + jag, vilket är oerhört jobbigt. Jag blir aldrig prioriterad som nummer ett. Sen har alla bloggar och där skriver de fina inlägg om varandra, men aldrig om mig (så jäkla tönigt egentligen, men man blir ju ledsen…). Dom andra fyra umgås ofta, bloggar, twittrar och instagrammar om det och på nått sätt känns det som att dom pikar mig. Nu är det inte så att jag inte får vara med, jag jobbar som en jäkla dåre den här sommaren och har därför inte haft tid. Men jag känner ändå att jag blir åsidosatt. Och på ett sätt är det skönt – jag mår bara dåligt i sällskap med dom, irriterar mig på allt dom säger och gör typ. Men så samtidigt så vill jag vara med för att inte känna mig utanför. Ett jäkla dilemma alltså och jag vet seriöst inte vad jag ska göra, om jag ska fortsätta låta oss glida i sär mer eller ta tag i det. Mår ju liksom dåligt hur det än är… Tror du att du kan ge mig några kloka master-ord?
Svar: BLÄ, ingen kul känsla. Jag känner igen känslan av att helt enkelt VETA att man är prio två. Jag har också kompisar som jag vet gillar andra av mina kompisar mer än mig. Men jag försöker vara en stor människa och tänka att ”det är väl fint att de två har hittat varandra” och att jag vet att den här kompisen faktiskt får ut mycket av mig som den inte får ut av sin prio ett. Ingen är ju trots allt som just mig. Precis som ingen är precis som dig (alla är unika osv. osv. osv.). Det kommer att komma och gå fler människor och därmed många fler vänner i ditt liv. Hela det här ”bästisskapet” kan jag tycka känns lite kvävande ibland. Man umgås med kompisar och människor i perioder och man klickar olika. Det sämsta jag tror man kan göra är att bli ”sur” och ”pika” om det. Jag har varit med om vänner som känt sig utanför och velat förstöra mellan mig och mina vänner och de har man helt enkelt brutit helt med. Om du vill kan du ju förklara för dina vänner hur jävla bra de är och hur mycket du tycker om de och att du ibland känt dig lite som prio två – för det kan ju vara omedvetet från deras sida? MEN! Om det inte är omedvetet är det ju bara som det är. Man kan aldrig tvinga någon till att bli ”bästis” med en. Kanske ska du försöka se dig om i din omgivning efter andra personer du kan klicka starkt med.
Härliga svar dr HannaPee
Har samma känsla som Marie och kan säga att du är inte ensam tjejen. Stressa inte upp i onödan, umgås man mycket med sin kille är det inte ett ”måste” att sakna honom hela tiden! :)
Marie – Ja känner igen mig, bor med min kille och har nu varit ifrån varandra hela sommaren och ibland har jag saknat han massa men sen hittar jag andra saker att göra, var jobbigare att säga hejdå än att vara ifrån han! Men visst ska de bli skönt att träffas igenom några veckor! Älskar han men har inte jättesaknat han haha saknade min mamma mer när ja bodde me han xD
Jag är precis som dig när det kommer till grubbleri och beroendet av att träna för att inte hjärnan ska koka över. Samtidigt är vi väldigt olika och det känns så skönt att få läsa om hur du ser på saker och ting. Som svaret du skrev kring att bli kär. Jag är i ett läge nu där jag också har börjat inse det där. Att det faktiskt krävs en massa mod för att våga släppa någon inpå en. Det känns bra att få höra en sån sak även av dig. Att du trots att du har haft pojkvän så länge ändå säger att det krävs en jävla massa mod.
Om man vill gå till en psykoterapeut lite billigare kan man söka sig till campus där de nästan färdiga psykologerna går. I min stad finns det i alla fall och kostar 40 kronor per gång, 45 minuter. Jag har gått till en och mår nu mycket bättre :)
Marie! Saknad tror jag är en vanesak också! Jag är tillsammans med en sjöman som är borta allt från 6 månader till några veckor och nej det är inte det roligaste men man måste lära sig att vara ensam (har vänner som aaaaaaldrig skulle kunna vara borta från sin kille en endaste dag…). Men ska jag gå och sakna honom varje dag skulle det aldrig gå, nu tycker jag att det är rätt så skönt att vara ensam ibland och sen blir jag superglad varje gång han kommer hem:) Och du vet ju också att ni kommer att träffas mer snart? Jag tror även att det är bra att tänka över sitt förhållande ibland och inte bara låta det rulla på.
Jag har bara en liten fråga, master Hanapee. Är det helt åt helvete fel att känna sig lite svartsjuk när ens pojkvän är ute på krogen och dansar med massa random tjejer? Det är inte så att jag vill leta upp brudarna och döda dem, men det gör lite ont i mig när jag vet att han kanske klänger på andra när jag inte är med. Det är en sak om det vore kompisar till honom men när det är helt okända tjejer så känns det lite skumt, tycker jag.. Vad tycker du?
Vet att denna fråga hamnar fel nu men det var så många på det förra inlägget att jag var rädd att inte komma med. Jag var tillsammans med min pojkvän i ett och ett halvt år, innan det var vi bästa vänner jättelänge. Under vårt förhållande hände en massa svåra saker och han kunde göra lite dumma saker ibland, det som var jobbigt var att eftersom jag känner honom så bra så vet jag ju var dessa ”dumma saker” kommer ifrån och det kommer bara från att han själv mår dåligt och har det svårt, därför har jag stannat. Iallafall så hände ännu en jobbig grej nyligen och då gjorde jag slut, för att nästa sekund ångra mig som ett anus och ringde och ville att vi skulle försöka ändå. Men han ville inte. Vi träffades och skulle prata och han sa bara att han behövde tid för sig själv, han orkar inte vara med mig och såra mig hela tiden och ständigt göra mig illa, och han kan inte reparera det eller sig själv i vårat förhållande. Jag fick inte ens ta i honom, han bara knuffade bort mig, grät och gick därifrån och lämnade mig där. Det var som en jättehemsk film bara att det hände på riktigt istället. Har inte haft ett lätt liv i övrigt men jag tror aldrig jag har gått sönder som då. Jag är så himla trasig och tom och förvirrad och ringer honom 50 ggr om dagen (utan överdrift) och smsar hela tiden, utan något svar, givetvis. Hans mamma var här och hämtade hans saker och hon grät massor med mig, det var så himla jobbigt.
En del av mig vet ju såklart att vi behöver tid isär men jag älskar honom så mycket så jag går i tusen bitar och hur kommer man över något sånt här utan sin bästa vän? Jag har andra vänner att prata med men ingen hjälper mig som han alltid har gjort. Jag har varit på Vårdcentralen och fått en psykolog och lugnande tabletter typ (som jag förresten inte vill ta men har typ gjort det lite ändå för jag måste i princip). Jag är så himla trött bara och helt slut och jag orkar inte äta och jag orkar ingenting och jag bara gråter hela dagarna och jag vet inte vad jag ska göra. Jag har inte haft sånhär ångest innan, jag har haft lätt att gräva ner mig innan men då har jag kunnat dra mig själv upp igen, nu försöker jag allt jag bara orkar och jag kommer ingenstans. Jag saknar honom så mycket och jag älskar honom så mycket, jag vet inte vad jag ska göra. Förlåt för världens längsta kommentar, jag tycker så mycket om dig bara och typ idoliserar dig, har alltid gjort, så din hjälp skulle verkligen betyda jättemycket. Tacksam för svar.
Åh Therese, man vill ju bara ta dig i sin famn och krama dig och viska i ditt öra att allt kommer att bli bra. Han mår dåligt och du mår dåligt men vänta lite. Gråt massor men sluta ringa honom. Vänta den längsta veckan i ditt liv och skicka sen ett sms och säg att du fortfarande vill ses. Svarar han inte då så vänta en vecka till. Allting blir liksom bättre när det svalnat. Skriv tusen dikter och se sorgliga filmer. Vad är den här tiden egentligen, räknat till hela ditt liv. Några futtiga veckor av sorg… En vacker dag slutar du gråta, jag lovar.
Frida, vet du vad att sådär tänkte jag också. Var helt säker på att det var något fel på mig. 25 år och har aldrig varit kär liksom, vad lider jag av? Visst att jag varit intresserad och trott att jag kanske varit typ kär i någon kille nån gång men det har aldrig blivit något mer än någon dejt. Mer av en fylleobsession än kärlek. Hur svårt ska det vara att bli kär egentligen?
Så jävla klyschigt, men när det är rätt så är det rätt. Träffade en kille i början av sommaren nu är det vi. Utan att behöva tumma på mina krav om hur min kille ”ska vara” även om jag aldrig hade föreställt mig någon som honom, jag fick till och med någon som var bättre än så.
Du kommer också att bli kär, passa på att njut av singeltiden medans den varar.