Jag svarar er – del 2

Hanna:
Jag vet att dem flesta känner såhär men… master, hjälp!

Jag har varit tillsammans med min kille i 6 månader och har aldrig varit såhär kär. Hade tidigare ett 4 års långt förhållande. Och jag kan inte minnas att jag var så kär då. Iaf… så kommer paniken då o då – är jag för ung för att ha hitta ‘den rätta’ (jag är 24). Och får panik på tanken att aldrig vara med någon annan. Men sen när jag verkligen tänker på det, så hen ändå den enda jag vill ha. Men ändå så finns tanken där – är jag för ung? borde jag ligga runt nu medans jag kan?

Svar: Hej älskade! Jag om någon har nog rätt dålig koll på det här…  men att ”ligga runt” är det något som du tycker ger dig en högre livskvalitet eller gör dig mycket lyckligare? Mer än det är spännande och skönt för stunden? Att vara singel och ligga runt är trots allt inte som i Sex and the city dygnet runt. Och jag tror att när du hittar någon du älskar, som gör dig lycklig och som du vill vara med, så ska du hålla fast vid den personen. Att slänga bort det för att ”få ligga runt” känns enbart dumt och tankar som snarare kommer utifrån än i från ditt *inre*. Sen tycker jag inte att man ska vara rädd för att TÄNKA tanken kring att vilja ligga runt – herreguuuuuuud vi är ju bara människor.

 

 

Lisa:
Hej!

Vad ska man göra när man snart gått färdigt en hel akademisk utbildning och inser att man vill bli något annat? När det enda man vill är att stå på scen, sjunga agera dansa. När det inte räcker att ha det som hobby och det är världens osäkraste jobbmarknad och man är rädd för vad alla andra ska tycka och tänka? När man är rädd för att göra sitt livs största misstag men ändå inte kan låta bli att försöka? När man snart är 25 och ska klippa sig och skaffa sig ett jobb och det enda man vill är att ”flumma runt”? Vågar man?

Svar: Klart du vågar! Att basera sina val i livet på vad ”andra ska tycka och tänka” är ju jävulskt onödigt med tanke på att man bara har ett litet liv. Jag skulle i alla fall ge det ett försök – du har ju trots allt din utbildning i ryggen om allt skulle skita sig.

 

L:
Hur hanterar man att man är så kukigt svartsjuk på sin pojkväns ex?

 Svar: Man tar ett djupt andetag. Räknar till tio. Inser att om ens pojkvän älskade sin perfekta fd. tjej så jävla mycket så skulle han väl vara med henne nu. Sen läser man INTE sms, snokar inte i mejl eller dator. Det kommer enbart förvärra svartsjukan. Det handlar trots allt om något som händer i dig, låt det inte drabba din kille eller förstöra ditt förhållande. Svartsjuka är ju ofta symtom på, det rätt överanvända begreppet, dålig självkänsla. Gå och prata med någon om det förstör alldeles för mycket.

 

 

Anna:
Dr HP! Hur förbereder man sig bäst på att flytta till en ny stad långt bort för att börja på en ny utbildning med nya människor? Jag börjar bli nervös och behöver lite uppmuntrande råd!

 Svar: Tänk; ”alla har vi varit bäbisar”. Sen kommer resten lösa sig! Jag lovar.

 

 

K:

Hej Hannaaaa!
Jag är 20år och bor fortfarande hemma hos mina föräldrar. Min mamma är världens snällaste men jag har under några år nu haft så jävla svårt med min pappa. Vi har våra stunder när vi kan skämta och skratta, men oftast är hen bara så fruktansvärt arg hela tiden, vad man än säger. Jag är RÄDD för min egen pappa. Det är inte så att hen blir arg och slåss, utan mer att hen bara skriker på en helt utan anledning, och jag som har så himla svårt med konfrontationer börjar gråta så fort jag hör honom höja rösten. Det bör tilläggas att hen även är såhär mot min mamma, och det gör mig ännu mer ledsen.

Vet inte hur jag ska stå ut med det här längre. Och att flytta hemifrån är en omöjlighet just nu.

Snälla Bullen (Hanna), hjälp mig!

 

Svar: Hej K! Vad smidigt det hade varit om vi hade fått välja våra föräldrar, men det får vi ju inte. Så istället får vi göra det bästa av dem vi har. Jag tror att det är när man är i vår ålder, 20-någonting, som man börjar få ännu ett nytt ljus på sina föräldrar och sin uppväxt. Och sånt där kan ju vara jävligt ångestskapande. Att behöva bo under samma tak som en pappa man är rädd för låter jättejobbigt och också när han sårar ens fina mamma. Har du försökt pratat med honom? Även om du är rädd för konfrontationer skulle ju en idé vara att säga till honom att du är rädd när han är arg. Alternativt skriva ett brev. Sånt där är ju komplext också eftersom man har så jävla lätt att få dåligt samvete för sina föräldrar – men försök komma ihåg att du är en egen person och att det inte är din uppgift att försöka få honom ”snäll” eller ”glad”. Det du kan göra är att säga hur du känner och på vilket sätt han skadar dig. Om han inte vill förstå eller ändra sig så tycker jag att du ska försöka leta ett nytt boende ändå. Jag tror att det är viktigt att du inte tar på dig ett ansvar för din pappas beteende och att du ska tänka på att din mamma trots allt valt att leva med honom. Det är så jävla vanligt att man ska försöka ”rädda” sina föräldrar. Försök i stället tänka på dig själv och vad du mår bra av. Kom också ihåg att du inte är ensam om att ha komplicerade familjerelationer.

 

 

 

Tack för att ni öppnar er så mycket hörrni! Fick ett par kommentarer på förra inläggen om att mina svar faktiskt hade hjälpt. Kände hur magen blev varm och hur snor började bildas i näsan. Det är bra att tänka på när blogglusten tryter.

 

PUSS!!!!!!

26 kommentarer
  1. Mari skriver: augusti 11, 20124:33 e m

    Vad fin manikyren blev =)

  2. Louise skriver: augusti 11, 20124:47 e m

    K! Jag har exakt samma problem med min pappa, har dock ingen lösning.. Ville bara att du skulle veta att du inte är ensam.

  3. A skriver: augusti 11, 20124:56 e m

    Hej K!

    Jag har också varit i samma problem som du! Det suger verkligen stenhårt!
    Min mamma och pappa skiljde sig dock när jag var 15 (är 23 nu) och sen dess har min kontakt med honom varit ytterst ytlig. Innan vi flyttade från honom fick jag sagt eller snarare gråt-skrikit till honom att alla vi barn var rädda för honom men det hade han tydligen aldrig fattat.
    Nu ligger han och mamma fortfarande i storbråk (genom advokater då givetvis, mamma är livrädd för honom) om bo-delningen, dom hade ett företag tillsammans så det rör sig om en del pengar. Vi har träffats ett par gånger efter dom skiljdes men vi kommer nog aldrig ha särskilt bra kontakt eller nån närmare relation.
    Det här hjälper ju inte dig heller, men jag förstår verkligen hur du känner! Jag tror det kommer bli lättare när du flyttar hemifrån tids nog. Men det är alltid särskilt jobbigt att veta att man har sin mamma kvar där. Dock har hon ju i slutänden ett val att lämna honom om hon inte mår bra. Även om det inte är så lätt heller, men min mamma har iaf enbart mått bättre av att vara ensam än med pappa.
    Lycka till! Kramar

  4. MALIN skriver: augusti 11, 20124:57 e m

    till den första tjejen:

    ”don’t throw away something good to find something better, as soon as you see that you had the best, the best has already find something better”

  5. Fanny skriver: augusti 11, 20125:40 e m

    Till den första tjejen: jag är inte expert på förhållanden men om jag hittade en kille som jag blev sådär vansinnigt kär i skulle jag inte släppa honom för att ”ligga runt” och jag är inte ens tjugo än. Jag vet inte om det kan vara till någon hjälp men mina föräldrar träffades när dom var arton, förlovade sig när dom var tjugotvå och är fortfarande lyckliga tillsammans.

  6. Firas skriver: augusti 11, 20125:40 e m

    Det här var ett märkligt inlägg. Hanna som lajvar och har sig är plötsligt sexrådgivare och förhållandesexpert. Kan hända att jag inte förstår mig på detta öfr att jag är en kill. Skulle aldrig få för mig att fråga en annan bloggare vad jag ska göra med mitt liv, sexliv eller förhållande.

    Vill bara tillägga att jag inte tycker att det är ett dåligt inlägg utan just märkligt.

    Kom också att tänka en diskussion jag hade med ett gäng för några veckor sedan. Om feminism och kommersialliseringen av den. Det här inlägget får mig att tänka på att feminism är en bra affärsidé. Man kan lätt pracka på unga tjejr/kvinnor vad fan som helst under rubriken feminism så länge säljaren är en kvinna som kommit lite längre i livet eller karriärern.

    Och nej, Jag är inte mansgris. Bara en kille som är intresserad av fenomenet feminism á la 201X.

    Kram

    Svar: Hahahahahahahahahahahahahaha VA? Hur fan fick du detta inlägg till att handla om ideologi? Jobbigt att leta saker att irritera sig på. Kram kram!

  7. emma skriver: augusti 11, 20126:03 e m

    varför i hela helvetet skriver ni ”hen” när det är uppenbart att ni pratar om en man? ”min pojkvän” ”min pappa” och sen skriver ni hen? är det på något sätt oklart om dom faktiskt är män?
    så satans överdrivet.. det har inget med ”jämställdhet” att göra, NI VET JU ATT DOM HAR EN PENIS FÖR GUDSSKULL.
    /ProvoceradTjej_90

  8. Julia skriver: augusti 11, 20126:15 e m

    Ja, vad är grejjen med att skriva hen när man VET könet? Jag trodde att det handlade om att man skriver det då man INTE vet könet? Eller har jag missförstått? Undrar faktiskt seriöst.

  9. jawna skriver: augusti 11, 20126:29 e m

    Jag undrar om det inte är du Hanna som ändrat ”han” till ”hen” i inläggen? Känns väldigt, väldigt underligt att skriva ”hen” när man VET om det är en man eller kvinna man pratar om. För övrigt så tycker jag ordet är super, om det inte används för att ”avköna” någon man redan vet könet på.

  10. Josefine - Allviolet - bl.a. förskollärarstudent född 1989 från Göteborg skriver: augusti 11, 20127:32 e m

    Vad bra, tänkvärda svar du skriver till dina läsare. Tycker det är så himla fint av dig. Tycker om ditt sätt att vara i bloggen såhääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääär mycket. Tycker du verkar vara en så himla go person och jag tror lätt vi skulle kommit bra överens in real lajf, så det är alltid mysigt eller skoj och knasigt att kika in här :) Kram och puss på’rä (får väl slänga till med –>) Maaaaster, hehe.

  11. Josefine - Allviolet - bl.a. förskollärarstudent född 1989 från Göteborg skriver: augusti 11, 20127:34 e m

    Fasen vad jag verkade tycka mycket… Tycker. Tycker. Tycker. Äh! Tycker det är rätt bra att tycka. Tycker bara inte man bör skriva så i exempelvis en akademisk uppsats. Nej, det tycker jag inte. Tyckte jag bara skulle skriva och förtydliga det. Hoppas det tycks vara okej? Heeeeehh

  12. molly skriver: augusti 11, 20127:41 e m

    Wihooo! Längtar tills du svarar på mer frågor. :DDDDD

  13. Emma skriver: augusti 11, 20127:50 e m

    Om jag inte minns fel så har Hanna en ”henerator”? ”Henerator är en plugin som byter ut alla ‘hon’ och ‘han’ i din webbläsare mot ‘hen’” Sååååååååååå sluta haka upp er på skitsaker.

  14. Hanna skriver: augusti 11, 20127:55 e m

    känner igen mig på den där pappagrejen! :)

  15. emma skriver: augusti 11, 20128:15 e m

    Emma 7:50:
    Haha det var ju det dummaste jag hört. Varför ska man byta ut hon/han när man vet vilket kön man pratar om? Varför ska man göra en kvinna till en eventuell man och tvärtom? Det är ju bara retarderat.
    Det blir mer än en skitsak för det är fel, jag t.ex. är ingen ”hen”. Jag är en hon, jag heter Emma och har en vagina. Min pojkvän är en man och har en penis. Varför (?!) ska man då kalla oss för Hen?
    Snälla förklara.

  16. L skriver: augusti 11, 20128:46 e m

    Tack för ditt svar!

  17. Emma skriver: augusti 11, 20129:00 e m

    Till K!!!!!!! (såg även att andra hade samma problem, så till er också)

    Min situation ser inte riktigt likadan ut, men jag miste min pappa och min bror när jag var 11 (är 19 nu) och efter det hittade min mamma en ny man som jag blev min så kallade ”plastpappa”, men eftersom att jag mår svindåligt av att ens tänka det uttrycket om honom väljer jag nu att kalla honom för bajs. Jag och mamma fick flytta in i hans hus med hans två äckelbarn när jag var 12. Bajs är en väldigt hetsig och jobbig person som höjer rösten väldigt ofta och mycket, jag är livrädd för honom. Han behandlade mig som skit under hela min tonår, han menade på att jag inte hjälpte till tillräckligt mycket hemma och att jag bara var ute hela tiden och blablabalaba (alltså, ALLA är väl ändå såna i tonåren?!) och så fort jag fyllde 16 och blev ”flyttredo” började jag tjata på mamma om hur mycket jag ville flytta, tillslut, sommaren mellan ettan och tvåan på gymnasiet, hade jag fixat en lägenhet som jag kunde flytta in i och sen dess har jag nästan aldrig varit hemma igen och det är så jävla skönt. Mamma träffar jag på jobbet eller så hälsar hon på mig, så det är inget jobbigt utan bara skönt. Dessutom har Bajs svindåligt samvete eftersom att hans egen dotter (som alltid varit så jääävla perfekt) nu har kommit upp i tonåren och beter sig 809753409598 ggr värre än vad jag någonsin gjorde.

    Hur ska detta hjälpa dig/er? Jag vet inte riktigt, eftersom att Bajs inte är min pappa på något sätt i världen kan jag ju hata honom utan problem. Jag har så svårt att tänka mig in i en situation där det är min pappa som beter sig såhär eftersom att jag, obviously, saknar honom svinmycket och har honom väldigt högt upp i värde på ett helt annat sätt än om han hade varit i livet idag. Jag tror dock att det är viktigt att ni värnar om relationen till er mammor och pratar med dem om problemet och hur ni känner över det. Det finns nog inget värre än att se sin egen mamma fara illa, men om ni pratar öppet om problemet tror jag att det känns bättre för er båda. Flytt kanske kan bli ett alternativ när alla kort finns på bordet?

    Jag vet inte om detta var till någon hjälp, men jag tycker alltid att det känns bättre när man vet att någon annan vet hur det känns/känner likadant. Jag hoppas verkligen att saker och ting blir bättre för er. Pussar och kramar

  18. jelena skriver: augusti 11, 20129:44 e m

    http://i.imgur.com/19UpO.gif

    Tänkte på dig när jag såg den här. Är jag helt fel ute? Haha.

  19. sofie skriver: augusti 11, 201210:06 e m

    Du är så klok Hanna! Omtänksamt att du sätter dig in i våra problem. På riktigt.
    Hoppas förresten att du mår bra och att din anledning till att du stannat i sundsvall inte är av någon allvarlig natur. Ta hand om dig!

  20. A. skriver: augusti 11, 201210:16 e m

    Master! Åh kan du leda mig bort från ovisheten?
    Nejmen seriöst. Jag har varit med något i 2,5 år och nu har jag förstått att jag älskar hen inte och jag har sagt det men hen får panikångest och nästan dör av sorg. Vad ska jag göra? Jag har ingen himla jävla kärlek kvar och vill vara själv och må bra och det gör jag inte med hen. Samtidigt bryr jag mig om hen och hen är den viktigaste personen i mitt liv men åh, det är så jävla svårt. Hur förklarar man för någon som har varit ens liv att man inte har någon kärlek kvar när hen är så kär att den nästan spricker? ÅH LIVET <///3

  21. Firas skriver: augusti 11, 201210:33 e m

    Hej Hanna!
    Tack för svar.
    Ett förtydligande. Jag stör mig inte på fenomenet ”Åh du är en bloggare och har ett stadigt förhållande vilket betyder att du kan allt om livet.” Faktiskt inte. Mitt liv är mycket intressantare än så. Än att jag ska störa mig på sånt här. Jag bara konstanterar att jag tycker att sen här typen av inlägg är märkliga/lustiga på gränsen till oseriösa. Jag gör inte det till ideologifråga heller. Konstaterar igen att smarta människor nyttjar denna våg av sk feminism till att tjäna pengar på. För det är knappast av välgörenhetsskäl Egoboost o dylikt finns. Inget fel att tjäna pengar på något som efterfrågas. Typ så.
    Hursomhelst är du ambitiös och jag läser ju din blogg men kommer aldrig att be dig om råd när det kommer till förhållanden mm. Ha det.

  22. Malin Aurora skriver: augusti 11, 201210:35 e m

    Du är så bra!

  23. Jo skriver: augusti 12, 20122:42 e m

    Kära Hanna!

    Jag är 22 år och har aldrig varit kär. Har haft störda problem med mig själv och självkänslan har legat under bajskorvarna på någon typ av skala. Har byggt upp det allt eftersom nu några år, och mår nu bättre än någonsin trots en lång väg kvar. Har nu i sommar kommit nära en gammal arbetskamrat. Vi har träffats som kompisar, skrattat och haft det grymt. Och tjoff så började jag känna något mer, när det visade sig vara så från hans sida också spann det bara vidare och jag var jätteglad i magen. Det stora jäkla minuset är väl dock att han har sambo och en dotter. Jag har nu lagt det lite på is. Jag skäms ihjäl över hela grejen, att jag är den ”andra kvinnan”. Min pappa var otrogen mot min mamma, och jag hatar mig själv över att jag varit involverad i denna skiten. Men när vi inte setts har jag saknat ihjäl mig, och när vi träffats har jag varit lycklig på ett sätt jag aldrig vetat att man kan vara. Han har förklarat att han ska göra slut, men att det inte är lätt iochmed barn, lägenhet osv. Jag är nu trött på det ”skitsnacket” och har som sagt dragit mig undan.

    Men nu kommer sån jävla ångest. Kommer jag någonsin få bekräftelse och få känna såna känslor igen? det känns inte klokt att vara 22 och vara där jag är, alltså ingenstans på känslokartan. Jag vill känna, och ja.. Hur i skitstöveln tycker du att jag ska tänka och göra? VÄGLED MIG!

  24. matilda skriver: augusti 12, 20125:10 e m

    Till K: Precis som andra tjejer har skrivit tidigare så vill jag låta dig veta att du Inte är ensam. Jag vet hur det är. Jag har ingen lösning, inga råd och inga tips, men jag vet med all säkerhet att det kommer att lösa sig, på ett eller annat sätt. Andas djupa andetag, ta en promenad, ta en paus när det är som värst och kom ihåg att du inte är ensam <3

  25. lemurtjur skriver: augusti 14, 201212:15 f m

    alltså åhh, hen som ska flytta till ny stad. jag ska också flytta, men har ingen skola att gå till. JAG ÄR SKITSKRAJ! du kommer hamna i en klass med människor du bu default kan lära känna, tänk på det! :D

  26. 100 bloggade hen | På svenska skriver: februari 26, 20131:59 e m

    [...] (4) Jag har varit tillsammans med min kille i 6 månader och har aldrig varit såhär kär. Hade tidigare ett 4 års långt förhållande. Och jag kan inte minnas att jag var så kär då. Iaf… så kommer paniken då o då – är jag för ung för att ha hitta ‘den rätta’ (jag är 24). Och får panik på tanken att aldrig vara med någon annan. Men sen när jag verkligen tänker på det, så hen ändå den enda jag vill ha. (härifrån) [...]

Skriv en kommentar