Ett minne från semestern
Sitter och tänker tillbaka på min ledighet såhär två dagar inför jobbstart (börjar på onsdag). Jag tänker på hur skönt mycket var men också hur arg jag var en dag. Så olidligt jävla skitförbannad. Låt mig berätta om denna dag, mina vänner.
Det var en solig dag. Om jag inte minns fel var det också en söndag. Jag hade varit på stranden med mina vänner Frida och Anna och haft det så bra. Anton befann sig på nån slags fjällresa sedan två dagar tillsammans med sina vänner men skulle denna eftermiddag komma hem. Jag var lycklig. Kände mig glad över att återförenas.
Tiden gick. Jag åkte hem till stugan där Anton skulle entra. Mina svärizar var bortresta och vi skulle ensamma mysa i stugan. Klockan slår 16.00 och Anton kommer hem. Jag flyger mot honom och ger honom en stor kram
– Välkommen hem! Säger jag medan mitt hår flyger i vinden och min kropp luktar ros.
– Jag är arg på dig. Säger Anton surt och besvarar min kram inte lika varmt som mig, tyckte jag.
Anledningen till varför han var arg handlade om att han hade varit på den här fjällresan med en läkare som förklarat hur farligt det var med solning. Och nu skulle Anton ta ut detta på mig och mitt solande. ”Jag vill inte att du ska få cancer Hanna” sa han och försökte låta som en slags förmyndare. Visst, jag sa att jag förstod honom osv. osv. Men egentligen kokade jag inombords. Så här i efterhand är det lite oklart varför, men jag antar att jag hade större förväntningar på vår återförening än vad min man kunde leva upp till.
Nåväl. Eftersom han sovit dåligt la han sig i hammocken ett slag innan middagen. Jag kände hur hatet växte i mig. Det kom fantasier i min hjärna hur jag skulle gunga honom hårdare och hårdare i hammocken till han kastades ut. Men eftersom jag inte är så stark så gjorde jag det enda rätta: jag rymde.
När Anton låg där och snarkade tog jag bilen och körde i väg. ”HA! HA! HA! nu ska han minsann få undra vart jag är. Om han ringer tänker jag inte svara” tänkte jag och höll så hårt om ratten att knogarna blev vita.
Problemet var bara att jag inte hade någonstans att åka. Så jag åkte till Ica, vandrade omkring där misstänksamt länge och köpte tillslut en tidning. Sen åkte jag till en parkering och satt och läste tidningen i ca 40 minuter. Inget telefonsamtal från Anton. Ingenting. Jag kände hur VREDEN växte i mig. Han brydde sig inte ens om att jag var borta? I mitt huvud packade jag flyttkartonger och förberedde mig på hur livet ut Anton skulle se ut. Jag kom fram till att det måste vara det enda rätta. Det här funkar ju inte. Kan ju tyvärr inte vara ihop med någon som inte ens bryr sig om jag är borta.
I ytterligare 20 minuter höll jag ut och läste varje sida i tidningen noga. Sen var jag uttråkad. Jag påbörjade körningen hemåt i hopp om att han kanske skulle ringa under de 20 minuterna det tar att åka hem. Jag hade en plan om att inte svara. Oavsett hur många gånger han skulle ringa. Jag fantiserade om hur han vankade av och an i stugan kliandes i huvudet ”var är hon?!”. När jag kom tillbaka planerade jag att arrogant svara ”oj, jag hade inget ljud på….”.
Men nu var det bara fem kilometer kvar till stugan och han ringde inte. Jag körde kanske 40 km/h på denna 70-väg, ville att det skulle ta längre tid att ta sig hemåt. Bilar körde om och en tutade till och med. Jag pekade fuck you (i min hjärna) och vrålade högt i bilen åt dessa idioter på vägen. Vreden i mig avtog inte. Den växte snarare.
Efter nästan 2 timmar borta svängde jag in i stugan. Ingen Anton på gården. Ingen springandes mot min bil. Jag gick med bestämda steg in mot stugan och ut på verandan på andra sidan. Där låg han. I hammocken, fortfarande sovandes. Han hade sovit sig igenom hela min protest?!?!?!?!?!??!?!
Fy fan. Jag kokade. Så slängde jag ner tidningen hårt på verandabordet och jag såg hur han började vakna till.
– Oj, hej älskling… sa han nyvaket och tittade upp mot mig och log.
– hej. Svarade jag sammanbiten och inte alls beredd på hans gulligull-röst.
– Kom och lägg dig här, förlåt för att jag lät lite hård förut… är ju bara rädd om dig vet du ju. Sa han lugnt och tittade fortfarande på mig.
– Jaså? Nä. Jag bryr mig inte…. Svarade jag och spelade så oberörd jag kunde. Fast jag kände hur varm jag blev i hjärtat.
Efter lite vandrande omkring på altanen la jag mig i hammocken. Och plötsligt var jag inte alls arg. Men jag skämdes. Och så tänkte jag att jag är nog lite dramatiskt trots allt. Och jag bestämde mig för att inte berätta om åkturen för honom.
….Och har inte gjort det. Fram till nu. Hehehehehhehehehe hej Anton!!!!!!! Är du medveten om att du ingår i ett förhållande med ett psykfall?
Hahha, åh fantastiskt vad roligt inlägg!
Du är så underbar att jag nästan döör! Tack för att du är så ärlig och skriver ut saker, som när man själv tänker dom tror man att man borde läggas in. Tack för att du är du, och att du får mig att känna mig mindre ensam i mina rymningar;D
hahahahahahahahaahaha kan inte sluta skratta! Känner igen mig totalt! klockrent!
Hahaha! Brukar aldrig kommentera, men detta var ju bara fööör roligt!
Du är iallafall inte ensam om att vara psykfall isåfall, hehe.
Du är härlig tjejen, sällan man ser ärlighet på denna nivå :)
You go girl!
känner verkligen igen mig!! det där med att hämnas samt att önska att nån ska höra av sig, så att man kan ignorera det. <3
<3 världens bästa psykfall
Va befriande de är att läsa om något som man själv gör men skäms för. Tack för att du är ärlig! Förresten, vet inte om du hört de förut men din skrivstil liknar Marian Keyes väldigt mycket!
Citat från min pojkvän: ”Det där låter som nåt du skulle kunna göra”
Fantastiskt inlägg! :)
Brukar aldrig någonsin kommentera men i just detta känner jag igen mig så väl. Överdramatisk och hetlevrad, det är jag det. Älskar förövrigt att du skriver ut sånt här så man slipper känna sig som ett ensamt psykfall här i världen.
hahaha, vad är det för fel på oss tjejer?! precis som jag är och skulle kunna göra… tyvärr ;P
ååhåååhåååh, du är så bra din jävel! har inte gjort någon rymning än, men den ska jag börja köra! men jag planerar alltid att pojken ska undra och försöka förstå bli ledsen och komma krypande till hans drottning!!!! men det händer fan inte på de sättet jag vill. Och sen är han underbar och man släpper ilskan!!! fäääääääääk hahahahh! Älskar dig master
Hahaha, jag känner sååå igen mig. Och min kille är exakt som Anton. Och han har aldrig en susning om när jag lackat ut heller. haha
Älskade det här inlägget! Känner igen mig också för den delen haha
Hanna! Jag och några kompisar ska på en roadtrip till stockholm (från piteå, norrbotten) i helgen, har du några tips på vad vi MÅSTE se? So far har vi kommit fram till Gröna lund och Skansen, om det inte är för dyrt.
Jag ligger på en ganska tight budget, så typ 500 spänn att slösa på mat och ”aktiviteter”.
Help mee !
Ärligt talat så förstår jag att du blev förbannad. Visst, kanske lite överdramatiskt att åka iväg, men ändå. Bra att han bad om ursäkt.
Du… lyssna på vad han säger angående solningen. Jag hade blivit överjävlalycklig om någon sa samma sak till mig när jag var yngre. Mina föräldrar lät mig springa omkring med för låg solkräm tills jag brände mig så illa att jag fick ligga på ett betonggolv en halv natt för att få svalka. Så fick jag också hudcancer. Så var glad över att han bryr sig. Och lyssna!
haha jaaa, jag gjorde exakt samma sak för 2 veckor sen. blev skit-arg, men hade ingenstans att gå, så jag satte mig på en bar ett kvarter bort och var borta i 4 timmar. han sms’ade ”var är du” typ två gånger och inget mer. man ba ‘ whaaat, jag är borta i 4 timmar och du bara sms’ar 2 ggr.. du borde typ va ute och leta efter mig’ jag är också ett psykfall. välkommen till klubben ;)
hanna
hahaa, pinsamt vad mycket man kan känna igen sig i andras berättelser egentligen
hur envis orkar man vara ibland?!!
Du är verkligen inte ensam om att vara ett psykfall i så fall :) Haha
Alltså fy vad jag känner igen mig. Du är inte det enda psykfallet kan jag tala om. Jättekul att du berättar sånt här så att jag och andra fattar att vi inte är ensamma om vår dramatiska ådra.
Åh sist jag körde den taktiken ringde min pojkvän polisen<3 men ÄNDÅ hade han inte fattat vinken att jag va sur på honom…
Aaaaah vad jag känner igen mig!! TACK!
Hahaha bäst Hanna!
Haahahah ååh jag är inte ensam!
Hihi, men ibland är det skönt att vara sådär dramatisk även om man inte gör slag i sakerna som spelas upp inne i huvudet. Att bara få sticka iväg och tänka. Gott att komma hem och det var rätt mysigt ändå :-)
Jag gjorde exakt samma sak en gång mot min pojkvän och han märkte inte heller att jag varit borta typ tre timmar för han sov! Jag var ju ännu argare när jag kom tillbaka och han inte ens märkt att jag bara gått. Kommer dock inte ihåg vad vi bråkat om nu såhär i efterhand men jag minns verkligen känslan! Härligt att fler verkar uttrycka sig på detta sätt :)
Fortsätt skriva som du gör, galet härlig läsning!
Gjorde typ samma sak förra sommaren! Var skitarg på min kille då han bestämt att han skulle dricka med sina kompisar hux flux fast vi hade andra planer. Jag försvann ur lägenheten medans han och hans två kompisar var hemma. I fyra timmar var jag borta, fast jag sa att ”jag ska bara köpa mjölk”. Ett sms fick jag! ”vart är du?” Var ännu argare när jag kom hem och de var på väg ut. Sa inte ett ord, jag bara kokade inombords.
Haahahahahaha vilket roligt inlägg! Älskar platt fall när det kommer till trots. Utom när det händer mig själv.
HAHAHAHHAHA, jag älskar att det inte bara är jag som är sådär. tack hanna för att du finns!
Älskar dej Hanna, detta var det bästa jag läst på länge! :D
Och skönt att veta att jag inte är den enda dramatjejen ute i världen :)
Du är B Ä S T åh gud
Eh, tycker det låter en som enorm överreaktion från er båda. Dock har han rätt i sak, solning är farligt och jag tycker det är sjukt att solbränna fortfarande framställs så mkt som ett ideal, som något positivt och trevligt.
Oj vad jag känner igen mig. Du är helt fantastisk Hanna! Du borde skriva en bok :)
haha känner igen mig lite i det där ;) men vad gulligt att han är så rädd om dig :) kram på dig
Hahaha underbar!! Känner igen mig rejält!
hahaha, vet du det bästa?! när man googlar bilder på ”psykfall” så kommer du upp där, hahaha! läste det här inlägget igår och googlade nu då jag tänkte klä ut mig till psykfall på en fest i morgon… Sjukt sammanträffande!!
Det är bara på din blogg jag skulle läsa ett sånt långt inlägg PUSS
hahahhaa JAG ÄLSKAR DIG!!!!!!!! :)
hahaha! Känner lite väääl mycket igen mig själv i den här historien :D
älskar dig och dina fina inlägg, du är klockren! sista lilla stycket fick mig att börja skratta så himla mycket att jag fick kramp i magen hahaha!
Det är väl äkta kärlek det.
UNDERBART hanna! det är riktigt skönt att man inte är ett ensamt psykfall här i världen :):):):)
åhhhhh du gör mig så glad
HAHA bästa!! Gjorde samma sak mot mina föräldrar här om veckan HEHE
hahahahahaha det här fick mig att skratta för första gången idag! har en deppdag idag men nu blev jag lite gladare :D
Alltså. jag. dör. Det här är det roligaste blogginlägget jag läst. NÅGONSIN. Det där är precis så som jag är. Och mig pojkvän. Jag kan vara ute och vandra mitt i natten i 1 timme i protest, och han ringer aldrig upp – eftersom att han sover.
HAHAH orkar inte att jag känner igen mig så jävla mycket!
Tack så väldigt mycket Hanna för att du visar att man inte är ensam om att vara en drama queen i förhållanden ibland. Tack för att du visar att även i de mest djupa och seriösa förhållanden så får man lov att bli skitsur och vilja agera ut sin ilska på ett kanske smått omoget sätt (inget illa ment, jag har gjort samma grej…) och det kan ändå lösa sig!
DU ÄR DE ROLIGASTE MÄNNISKAN PÅ DENNA GLOB! Kommer alltid att vara! Ojojoj, vad jag skrattade mig igenom det här inlägget. Kanske mest för att jag känner igen mig och får EXAKT samma vrede i kroppen när min pojkvän inte visar sin gulliga sida när vi inte har setts på några dagar eller bara är allmänt oförstående! Hoho, du är fantastisk!!
Haha du är för underbar! Igenkänningsfsktorn är hög! :’)
Detta är sannerligen det roligaste inlägg du skrivit. Fnissade genom hela historien för att sen brista ut i ett högljutt skratt (på jobbet) när jag kom till slutet. Älskar att du, inte bara i det här inlägget, är så ärlig med dina känslor och erkänner precis hur löjlig du egentligen var som reagerade så här och ”rymde”. Känner igen mig i så mkt du skriver om, bara det att jag sällan vågar erkänna det som du. DU är en underbar förebild! Dessutom känner jag igen mig så mycket i det du skrev i ngn annat inlägg om att hela tiden balansera mellan att vara lycklig och ha ångest och vara rädd för, ja vad? Livet? Känns så skönt att veta att någon känner precis likadant som jag. Tack!
HAHA, ja vi är nog psykfall allihopa. Kommer inte på nån liknelse just nu jag har gjort men som man har tänkt tanken iaf.. Det är ju heeelt sjukt vad vi tjejer hinner tänka så mycket mer på varje minut än vad killar gör. Efter att jag ”stört” mig lite på min kille kan jag också börja tänka, men gud det här går ju inte, jag kan ju inte va tsm med någon som inte är lika spontan som mig, som inte vill åka till badhuset på en söndag!! Också ser man bara dåliga saker för en stund, hinner tänka sig själv hur man står där och gör slut för att ”jag måste va me nån som är lika spontan som mig” och sådana saker som han aldrig skulle komma fram till på en så kort stund, också inser man att man själv är lika lat egentligen vissa dagar och att han bara ville mysa i sängen ist och hur jävla knäpp och ostabil man är som ens tänker så långt.. lite otydlig kommentar här, nyss vaknat och så men det jag ville säga var iallafall, feelin you! hahaha
hahah, alltså Hanna du anar inte hur mycket jag känner igen mig i detta. Jag sitter och torkar tårarna nu får att jag skrattat så. TACK för att du förgyller min vardag med dina underbara och igenkännande texter och att du bjuder så på dig själv. Du är guld värd alltså!
[...] (OBS ej ironi). Det jag tänkte på när jag läste detta historiskt roliga inlägg bara (LÄS HÄR, varning långt!) är hur typiskt tjejigt det är att bli sur över en liten grej för att i nästa [...]
ååh jag känner igen mig precis!! Så många känslor hela tiden, vet knappt vars jag ska ta vägen. Du har tur som har hitttat en så fin kille. Jag hoppas jag gör det snart också. Pussar och kramar!
Haha I know that feeling! :D
hahaha åh! jag hade kunnat göra precis samma sak, känner jag.