Åå vad tråkigt att du känner så här. Men det är helt okej att göra det! Vissa personer är känsliga vid omställningar och mår dåligt i början av en omställning. Du vill ha det bästa av två världar, men just nu kan du inte kombinera dem? (Stocket + Sundsvall) Det är inget konstigt med det och det blir bättre, det har vi ju sett förr? Se en gråtfilm och släpp på dammarna lite, det kan hjälpa. Försök hitta ett annat fokus och bryt besatthet av att du mår dåligt. Lägg dig under täcket en stund, men imorgon – försök hitta lösningar och möjligheter. Försök se utanför bubblan, på det fina som är där, precis utanför men som grumlas av ångesten. Du är en stark tjej, en modig tjej och jag beundrar dig! Lots of Love <3

Åh jag känner precis som du just nu. Eller har gjort under en period. Har kommit fram till att den delen av livet, ångesten eller vad man nu vill kalla den, är så jävla värt det, för euforin man känner stundom. Jag har upptäckt att många människor går igenom livet på en och samma linje. Varken jättesura eller jätteglada. Dom bara är. Livet är helt okej osv. Och visst, kanske skulle vara skönt nåndag att känna så men fyfan vad jag uppskattar att ibland kunna känna både ångest och sån hysterisk lycka. För jag tror att det ena utesluter det andra. Och många får aldrig uppleva den där känslan i hjärtat, magen, benen, som man känner när man är sådär inåthelvete glad och lycklig. Smällen man får ta är dipparna och de övedrivna känslorna men i slutändan tror jag att det är värt det. Eller jag väljer att tro på det för det är sån jag är och det är ingen idé att kämpa emot.

Jag minns också att min mormor, på sin dödsbädd, höll i min hand medan jag grät och hulkade hysteriskt, och sa att hon var så innerligt tacksam över sitt liv, att hon fått känna sorg, ledsamhet, ångest och oro pararellt med the love of her life, lycka och glädje. Hon hade levt klart sa hon.
Vet inte varför jag drog upp det men jag antar att poängen jag försöker få fram ligger i att genom känslor så lever man.

I slutet av dagen är man bara människa.

HANNA!! Du är bäst ingen protest.
Det är okej att du mår som du gör, tänk på att vi alla någon gång mår som du mår idag. Jag vet hur det känns att inte tycka att något man gör är roligt, att det ända man vill är att vara tillbaka i sin hemstad, men som du skrev igår så hade nog inte sundsvallet varit lika bra om du varit där hela tiden.
Jag vet inte riktigt vad jag ville säga, JAG VILL BARA PEPPA DIG!

För några veckor sedan hade jag en dag som du har idag. Precis som du lyssnade jag på sommar i P1 närmare bestämt på Björn Lindeblads sommarprat. Efter de sommarpratet så blev jag liiite liite liiite gladare och om man är så bajsnere som du är nu så gör liiite liiite liiite, vääldigt vääldigt mycket.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2071&artikel=5128178

Känner med dig finaste HP! Jag är precis likadan, det finns inget mellanläge, antingen är jag löjligt glad, superexalterad och älskar allt eller så är allting bara mörkaste mörker. Är inne i en sådan mörkerperiod just nu och har gråtit konstant i flera dagar. Förstår den där känslan av att man inte vill tynga någon annan med sina enorma svängningar, men det är svårt att dölja när varenda telefonsamtal/samtal slutar med att man hulkar fram orden. Tror vi får acceptera och ”okeja” de här känslostormarna, inse att vi har erhållit förmågan att känna både extrem glädje och extrem sorg samt att båda dessa känslor ej kräver någon speciell yttre påverkan för att framkallas. Det hjälper (för mig iaf) att få läsa och förstå att jag inte är ensam. Så tack Hanna, tack för att du vågar öppna dig för oss och är så ärlig! Skickar massa kramar och kraft!

Åh vad jag känner igen mig… ska mejla dig lite tips ikväll som kan hjälpa ibland för mig.

Styrkekram till dig :)

Jag känner igen mig så himla mycket och som många här redan skrivit tror jag att det kan ha med ”flytten” tillbaka till Sthlm att göra. Jag har också problem med ångest från och till och det blir ALLTID som värst vid miljöombyten. Du är nog känslig för det, men då kan du ju också säkert jobba med det! Lycka till och kramar!

Men åh världens finaste Hanna!
Skickar en massa varma sensommarkramar från ett molnigt Malmö!

Puss

HP du verkar vara en så fin och bra människa. Med många och kloka tankar. Men man får inte låta sig tänka för mycket. Ibland måste man ”bara göra” saker. Jag vet själv att det är svårt men försök att se det bra med Stockholm! Du bor ju i en stad där det händer saker hela tiden. Du har dina supervänner nära. Gå på bio, åk en sightseeing-tur, sätt dig på ett café eller i en park och bara läs en bok. Laga din favoriträtt även fast det är tråk-tisdag eller köp en ny cd-skiva med artisten du gillar. Eller åk ut i skogen och bara andas.
Du brukar ofta säga att det är okej att känna. Det är det också. Låt dig själv känna dig nere men låt det inte ta över. Försök ändå att se ljusglimtarna i livet och kan du inte se dem, så skapa dem, tex genom att göra det jag skrev tidigare. Och glöm inte att dina vänner finns där för dig och vill stötta dig. Dom ska ta den där känslosmällen. Håll inte dumma känslor inom lill-kroppen för den blir så himla tung att släpa omkring på då.
Du är ung. Du har ett helt liv på dig att göra saker. Allt kan inte ske på samma gång. Du kommer att få ha ett hus på landet, du kommer få skaffa barn och om du vill så kan du flytta till USA ett tag. Men just nu bor du i en jättefin lägenhet i Stockholm med en fin pojkvän och bra vänner runt om dig. Du kan läsa en rolig kurs i höst om du vill, om inte så behöver du inte. Du har talang, är smart och fyndig – du kommer att klara dig bra i livet! Låt inte livet tynga ner dig för mycket, även fast jag vet hur svårt det är att komma bort från dom där tankarna. Du är värd så mycket mer än att må dåligt! STOR KRAM TILL DIG!

åh, vad jag älskar att läsa sånt här. (obs, kan misstolkas…..) Jag menar bara att det är så skönt att läsa om mänskliga människor med mänskliga problemkänslor…. tycker det är starkt av dig att dela med dig av så mycket…kram på dig!

kramar till dig hanna från ett av dina fanz <3

Tror det är pga att du saknar Sundsvall och nu är tillbaka i Stockholm med jobb, höst och allt det där man egentligen inte tänker så mycket på under sommaren. Så får man ångest. Bara att hålla ut och göra Stockholmslivet lika härligt som Sundsvallslivet.

Vet exakt hut det känns. Fick min första panikattack för exakt ett år sedan och blev inlagd på sjukhus pga alldeles för hög puls. Har sedan dess haft en himla ångest till och från och är i perioder ganska likgiltig mot mycket. När dessa känslor kommer smygandes vill jag inget annat än att åka hem till mamma och pappa och bara va. Jag har en underbar sambo som jag älskar att bo med, men jag trivs inte riktigt i staden och skulle helst av allt vilja packa ner hela lägenheten tillsammans med sambon och flytta till Berlin. Då inbillar jag mig att ångesten ska försvinna för just nu känns det bara som om livet står stilla.
Jag hoppas att du hittar kraft att vända på det hela och börjar se lite ljusglimtar i vardagen! Skönt att du finns och öppet talar om ångest, då känner man sig inte så ensam. Massa kramar till dig Hanna!

Jag vill krama dig! Och mamma hälsar att hon vet av erfarenhet att det vänder! Puss från oss

svar: även att jag började STÖRTBÖLA då jag läste detta?!??!?!?! hahaha puss till dig och din underbara moder

Hej Hanna!
Har aldrig kommenterat förut, men läser jämt din blogg och uppskattar verkligen din ärlighet.
Jag är en otroligt emotionell person som ibland kan må så sjukt dåligt utan att lyckas lista ut källan. Från toppen till botten. Och så känns det som att man inte kan berätta för någon, för ingen kommer förstå ändå. Kommer ju bara låta överdramatisk liksom. Så nu jobbar jag med att inte lita på mina känslor för mycket, för dem ljuger ju uppenbart ganska mycket.

Hur som helst, det jag ville säga var; Tack för att du berättar när inte allt är super. Känner mig mindre ensam då!!!
Kram.

gå ut och träffa folk! GÖR SAKER. det är inte nyttigt att sitta hemma ensam, det skapar bara utrymme för jobbiga tankar som dessa. kämpa kämpa kämpa! hoppas du mår bättre snart, det är du värd.

usch vad jobbigt, känner också att jag är på gränsen till ångest hela tiden inför hösten och allt nytt som den kommer innebära för mig. vart hittar man det ”normala” och ”sunda” måendet? finns det ens eller är det så här vi ska vara?!

Ångest är en förjävlig sjukdom.. Den kommer aldrig försvinna helt, men man lär sig att hantera den. Jag anser att jag lyckas känna mig någorlunda lycklig i någon vecka, sedan händer något och ångesten tar över. Så då får jag spendera dagar med att klättra upp igen. Ibland förstår jag inte hur jag orkar, hela tiden kämpa, för det är ju det det är. En fight, ständigt. Jag har fått sömnproblem nu också, har blivit ångestladdad och rädd inför att somna. Vilket är ännu en jäkla motgång. Men jag kämpar vidare, för jag måste. Livet är värt att leva helt enkelt.
Jag skulle bara vilja packa en väska och dra, inte veta vart utan bara åka ut i det fria, det okända. Att se världen, lära sig saker, finna sig själv.
Oj vad denna kommentar lät djup, men när jag läste ditt inlägg klickade det med hur jag mår och jag var tvungen att försöka få något ur mig. Hoppas du mår bättre snart! Kramar

Sara M skrev en sån himla bra kommentar. Ibland när ångesten tar över och man mår så jävla dåligt är det viktigt att nästan TVINGA sig själv att göra saker, det är lätt att man bara sitter hemma och tittar på TV eller söker omkring på Internet i hopp om att allt det dåliga snart ska försvinna, för det är ju allt man vill. Att få må bra igen. Men, livet är som livet är. Det är ju kasst ibland, kanske handlar det om att acceptera ångesten och acceptera att ”jag mår inte bra just nu, det är okej” för du kommer att få känna lyckan snart igen. Och gör du inte det, så är det okej också. Det är okej att du mår dåligt, det är okej att få vara deppig och inte känna lycka jämt och ständigt. Allt känns tråkigt säger du – ja, men de är ju ibland. Ibland är ALLT så jävla kul, ibland är inget alls bra. Tvinga dig själv nu att ringa vänner, besök roliga ställen, läs glada böcker, lyssna på trevliga podcasts, lyssna på musik som får dig att må bra, pussas med anton och PRATA om det. MEN gräv inte ner dig i det dåliga. Det är lätt att man överreagerar på dåliga tider, försök att ta det med ro. Och tänk hur många andra som känner så här också, du är absolut inte ensam!

Jag förstår dig helt och hållet. Har också bott ”hemma” i sommar men snart börjar det bli dags att flytta tillbaka till min egen lya och det känns piss. Orosklump i magen, ångestmoln över skallen osv osv. MEN sen tänker jag på anledningarna till varför jag en gång flyttade hemifrån. Nu har jag bott hemifrån i snart två år och har så många gånger varit så lycklig över att ha ett eget place! Såklart har jag saknat hemmet då och då men det är ju så SKÖNT. Och har jag stått ut att bo själv i två år ska jag nog kunna klara det denna gång också! Och jag försöker se framemot allt jag kommer kunna göra där som jag inte kunnat göra här – cykla/gå till stan, se på vilket tv-program jag vill, inte vara rädd att väcka någon om jag kommer hem sent och framförallt: bestämma själv när jag vill diska/städa/laga mat/tvätta! Nu kanske du har haft den lyxen att slippa allt där under sommaren men ändå! Det är en fantastisk känsla att bo själv om man tänker efter, och tänk inte att det är jobbigt att behöva återgå till att vara vuxen, självständig och ansvarsfull (sånt är man ju inte i mammas famn…) utan tänk istället hur sweet och NYTTIGT det egentligen är! Hoppas du kommer upp ur det svarta hålet snart för du är världens bästa och jag vill se dig glad! PUSS

Hej Hanna, hur är det?
Den där förlamande känslan är hemsk. Fy fan. Att vakna om mornarna och på riktigt önska att man inte hade vaknat för det känns som att man vill gråta det första man gör när man öppnar ögonen. Ändå kan man på något konstigt vis inte gråta? Som en stor mur mellan omvärlden och sitt inre och djupaste, och i själva muren finns alla ens känslor inlåsta. Dom når varken fram till det inre eller till omvärlden.

Men som du säger så vet du att du kommer ur det, det har du gjort tidigare. Och det suger att vänta. Jag tycker att det blir bättre när jag äter mindre kolhydrater – blir inte lika nere. Känner mig lättare (pasta o potatis kan bli så tungt) i kropp och därför också i huvudet. Det och att se på ally mcbeal vid fönstret eller ute på balkong!

All lycka till dig Hanna, den kommer. Kram Lisa

Master som är så cool får inte må dåligt! Hoppas att du mår bättre snart igen :)

Känner ofta sådär! Som att det är världskrig i kroppen och att inget någonsin kommer kännas roligt. Plus att jag får ångest för att jag har ångest när allting egentligen är bra.. Så undrar jag om jag alltid kommer att hålla på att balansera (som du beskriver) eller om jag någon dag kommer börja tänka ”enkelt”.
Hoppas det känns bättre snart och kram på dig!

Blir ju helt varm av alla långa fina kommentarer folk tar sig tid att skriva. Ni är så fina, allihopa. /HP-fan

Vet Hur du känner är 18 år och har för första gången i mitt liv mått riktigt dåligt! Har inte kunna sätta fingret på va de är. Är alltid glad annars och full
Med energi, har därför vart svårt att hålla upp fasaden. Har haft en panikattack och jag blev så fruktansvärt rädd, de va väl ungefär 1,5 månader sen jag hade den och är otroligt rädd för att få en sån igen! Jag klarar inte av att vara ensam för är rädd hur jag ska må och vill vara med min mamma dygnet runt samt bli liten igen!

De känns som om jag inte kommer klara livet som vuxen för att jag redan mår dåligt och jag har ju inga riktiga problem enligt andra! Är så otroligt rädd för att falla tillbaka i de måendet och de kommer jag troligtvis göra, !
Är glad att jag har min kära mor och far utan dom vet jag inte vad som hade hänt och vill inte ens tänka på de.

Men har ju lärt mig av din blogg att de går upp och ner, samt att de alltid blir bättre , tänk på de nu,allt blir bättre!

KRAM

Men väärldens största kram till dig & alla fina fans där ute som skriver de bästa av kommentarer! Har själv känt mig blandat jättelycklig och blandat jätteångestfylld hela dagen inför hösten och jobbiga val, vänner som flyttar, ett dödsfall i familjen och så vidare. Känner mig mycket lugnare nu när jag läst igenom kommentarerna. Annars brukar det funka för mig att skriva listor över allt som är bra i livet, allt som är sämre & hur jag kan ”lösa” det som är dåligt. <3

Alltså, ta och lyssna på Taylor Swifts ”Never grow up” och gråt lite, det är pinsamt att så dålig musik kan få en att gråta men KÖR PÅ den är bra när man önskar att man var liten igen och bodde hemma osv osv osv http://www.youtube.com/watch?v=BiLp1AqtIwI

upp och ner liksom. Befinner mig där jag med. Mestadels för att jag tar körkort. Intensivkurs. Hinner bara plugga och det har redan kostat mig 20.000kr.. och jag hinner inte arbeta = ingen inkomst.

Stress, saknad och sånt tror jag drar ner en. Och under vissa perioder är man bara lite svagare. Du kommer må bättre igen. Jag med. Stay strong!

<3 Styrkekramar! Känn ingen press att blogga om du inte vill. Och tack för din ärlighet, som du säkert märkt är vi många som känner igen oss! Kram!

Kan låta fel det här, men jag är så glad att du, som jag verkligen ser upp till väljer att dela med dig av även dina dåliga dagar. Jag känner igen mig så fruktansvärt mycket och jag är nog inte ensam om att känna att det du skriver hjälper. Tack.

Jag tycker att det är viktigt att inte alltid ta sig själv/sin sinnesstämning på så stort allvar. Många, inkl jag själv, överanalyserar varje lite känsla och tanke till förbannelse vilket bara leder till mer magont. Ibland är man inte på topp helt enkelt och det kanske inte är så mycket mer än så faktiskt. Acceptansen över att ALLT inte är av så stor betydelse är faktiskt väldigt befriande.

oh fina HP. det är så himla skönt att läsa här och inte veta att man är den ända som känner sig som bajs typ. även fast det skulle vara helt omöjligt att jag skulle vara den ända i världen som känner någon form av ångest. men ändå. det är lätt att tro det ibland. tack för att du delar med dej, det är värt himla himla mycket.

Åh, jag känner så igen mig i det du skriver. Just rädslan för att falla ner i det där svarta hålet tar upp så himla mycket energi och det är så jobbigt. När det blir så mycket jobbigt på samma gång att man inte ens vet vart man skall börja och man kan inte ens sluta tänka på allt det jobbiga…
Dessutom har jag också mitt hjärta i Medelpad, närmare bestämt i Haverö, 5 mil utanför Ånge, så det är i närheten av dina trakter. Jag tillbringade tre veckor där i stugan och nu känns det så himla långt bort… Gråter varje gång jag åker därifrån, om jag har tur är jag där någon vecka varje sommar, då det är över 70 mil från Gbg. Tänk att två världar kan vara så skilda åt!

Det jag vill försöka säga är nog att tänk på allt det positiva istället för det som är jobbigt. Tänk på de glada minnen du har från Sundsvall och inte på hur mycket du saknar det. Hoppas att det vänder snart.
Kramar

medicin. testa det. jag har börjat knapra setralin just eftersom jag så lätt hamnar i svackor, helt utan anledning. så det är värt ett försök om det här är något återkommande

nåt som har hjälpt för mig är att tänka att det inte gör något att jag mår dåligt. ibland är jag arg, ibland glad och ibland förbannad, bara så det är. vet att det är svårt att tänka så när man är mitt i för ångesten kan va för stark för det, men kan vara bra att ha det synsättet mest hela tiden. sen en annan sak, INGEN tycker du är jobbig. känner exakt som du när jag har mycket ångest. som att jag är en börda för folk. men sen måste man påminna sig om att ens vänner är vän med en för att de bryr sig om en (och annars kan det va). de vill att du ska må bra. om någon som du bryr dig om vänder sig till dig när den mår dåligt, blir du ju glad och vill hjälpa eller hur? ingen tycker man är jobbig, känslan bottnar i att det är du själv som tycker du är jobbig. det gäller att vara förlåtande mot sig själv och tänka att det är okej att må dåligt. hoppas det känns bättre snaaaart!

Himla bra skrivet av Jeanette måsta jag säga!
Man får försöka se det fina i det fula!

tack för att du delar med dig och är så ärlig! för det är så himla okej att känna sådär, och jag tror väl nästan att mer eller mindre alla gör det? iallafall jag är inne i en sån himla period nu, och det är så vansinnigt lätt att glömma bort att andra också känner så när man bara får se allas ”perfekta liv” på facebook och instagram och allt vad det heter. men livet är inte alltid ljuvligt och härligt. och det måste man få känna. och som alla andra skrivit här, det blir bättre. det blir det alltid, för alla. kraaaaam till dig! du är grym.

Boktips: ”Drunkna inte i dina känslor – en överlevnadsbok för sensitivt begåvade” av Maggan Hägglund och Doris Dahlin. En bok för oss underbara starksköra människor som ena dagen står på barrikaderna starka som stål och nästa dag ligger under en sten sköra som glas. Jag har haft mycket problem med ångest och nedstämdhet i perioder av mitt liv. Senast i våras då jag hamnade på psykakuten och blev drogad till sömns. Nu, bara tre månader senare, står jag stark på mina ben igen och ska ge mig iväg på mitt livs resa, österut för att meditera och yoga. Och jag är nyförälskad och full av hopp och framtidstro. Känner mig kompetent och redo att söka nytt jobb när jag kommer hem igen. För man kan vara stark och kompetent och samtidigt så skör. Ena dagen sväva högt, nästa dag slå i backen och jävlar vad ont det gör. Och det får göra ont och det är tillåtet att känna. Läs gärna boken (den var väldigt givande för mig iaf) och om du orkar kan du läsa mitt blogginlägg ”Fjäril vingad” som handlar just om att tillåta sig att känna smärtan och erkänna att man har ramlat och slagit sig och att det gör sjuhelsikes jävla ont, för att sedan borsta av knäna och resa sig igen. Du är en fjäril Hanna! Det är mörkt i puppan men snart bryter du dig ut och flyger glatt omkring bland blommorna :)

Men Hanna, gere. Man ska inte tänka så himlarns mycket på hur man mår och varför. Jag vet att du har jättebra koll på vad ångest betyder för dig och ett resultat av allt ditt analyserande din kropps och dina älskades kroppars minsta celler är att du vet vad du mår bra av. Behöver du vila, vila. Behöver du gå ut, gå ut. Behöver du åka tillbaka till Sundsvall, åk tillbaka. Skriv en lista för guds skull. Typ en krislista, ”Saker att göra när jag tenderar att analysera mina känslor för mycket”. Det är egentligen inte svårare än så. Fundera inte på varför du mår dåligt, gör nåt du vet att du mår bra av. Kram från Ångermanland!

Det hjälper mig mycket att du skriver om din ångest, är i en likadan mörk grop själv trots att allt egentligen är BRA.
Heja heja från Finland.

Sluta med p-piller!! Alternativt byt sort.. Kan verkligen påverka läskigt mycket hur man mår.

Jag mår också bajs just nu, och håller på att försöka reda ut det med olika läkare och psykologer. Ville bara säga att du inte är ensam. Jag känner igen mig så mycket i din ångest och rädslan för att ”besvära” någon, vilket liksom gör ångesten ÄNNU värre (om det ens går???). Jag tycker att du är helt fantastisk. Jag tycker att du ska göra allt du vill, men inte borde göra just nu. Det brukar hjälpa. Att skita i att en ”inte borde” eller ”borde” göra vissa saker, det är ju bara skit. Alltså jag rökte en cigarett idag, fast jag inte borde, och det kändes så JÄVLA bra. Bara leva i nuet och försöka skita i all oro runtomkring och att tankarna och ångesten skenar iväg till de där mörka platserna. Många kramare från en ny läsare

Är likadan! Upp och ner upp och ner. Man får lära sig leva med det helt enkelt och tänka positivt (hur klyschigt det än låter).

Alltså det här med att inte våga ”falla”. Jag tror det är många som du som fokuserar SÅ mycket på att hålla sig på rätt sida av ågest/eufori linjen. Att man tänker att varje dag måste man vakna någorlunda ”lycklig” för annars riskerar minsta lilla snedsteg att dra personen över på fel sida. Man är så mån om att ha tillräckligt med space mellan sig och linjen.
Det blir liksom en ond cirkel, fokus ligger på att inte vara olycklig vilket gör att man glömmer bort att vara lycklig vilket gör att man känner olyckan komma vilket gör att man blir rädd att bli olycklig och då fokuserar man på lyckan man inte känner osv.

Jag känner också så ibland, men jag försöker jobba på det eftersom det tär så mycket på mig både känslomässigt plus att jag känner hur ovärt det är att min tid ska gå åt till att ångesta över saker.
Jag brukar tänka såhär:

Varför oroa sej för det som kan hända,
det händer ju ändå.
Händer det inte,
så är det ju inget att oroa sej för.

Ibland hjälper det. Det är som att ångesten finns i två versioner. Ångest och ångest över ångesten. Om jag slutar oroa mig för att få ångest slipper jag oftast den ena varianten.
Do you get it?

Oj vad de känns skönt? att läsa alla tips, det är bra att ha när nästa attack kommer med den där äckliga krypande känslan och knuten runt hjärtat.

[...] med detta inlägg satte fröken Pee spiken i kistan, hövve på spiken, pricken över [...]

Du är verkligen inte ensam. Känner igen mig i vartenda ord du skrev!!! Kommer du på en utväg så informera mig, kram.