Hej n00bs! Jag heter Hanna, är 24 år och gör allt som internet-tjejer gör mest (och bäst!) dvs. bloggar, jobbar med *media* och dj:ar. Jag gillar kall falukorv, feminism och att skriva.
Kontakt: hanna@hanapee.com
Ps. glöm inte att kolla in mina handplockade underbloggar här nedan!
GILLA!
Arkiv
♀Systraskapet
International follower?
LAJVBLOGG!
Först namn, sen ert meddelande. Vässa svärden och borsta mantlarna nu kör vi LAJVblogg.
Hej HP!
Jag har en kompis som för någon vecka sedan dog, det var helt utan förvarning (eller okej, hen hade haft leukemi, men hade inte kvar några cancerceller i kroppen längre eftersom behandlingen hade gått så bra!) och alla (iaf jag) var helt övertygad om att hen var frisk och att vi skulle hänga massor i höst och hitta på massor av skojigheter eftersom hen var så gott som frisk. Nu blir ju inte alls detta fallet utan om någon vecka ska jag på hens begravning. Så jag är helt förvirrad, hur ska jag bete mig? Jag har aldrig varit på begravning förut, än mindre på en begravning är personen är en av mina jämnåriga kompisar (hen är född -93).
Jag är självklart oerhört ledsen och det går inte en dag utan att jag tänker på hen när jag går i skolan eller jobbar eller är hemma. Men ändå så har jag försökt att försöka gå vidare och har knappt pratat om det med mina klasskompisar (har nämnt det lite i förbifarten) utan har bearbetat det mer med kompisar utanför skolan som kände hen bättre än mina klassisar. Men det är så jobbigt ibland. Man får liksom lite dåligt samvete över att man skrattar och att man ibland har riktigt riktigt kul. Självklart vet jag att det är okej att skratta och att ”livet går vidare”, men det känns så otroligt orättvist att just hen skulle dö nu när hen precis var färdig med skolan och skulle börja leva livet på riktigt. Jag är dessutom en person som ofta skojar och är ironisk så jag tycker det är extra jobbigt när jag är ledsen och försöker då ”skoja”/vara glad/skratta när jag pratar om hen, men samtidigt känns allting mycket väre när jag gör på det viset. Snälla HP, jag behöver lite stöd från kloka hjärna!
Hej Hanna!
Skrattade när jag läste ett inlägg du skrev om beteendet på Instagram. ”Gilla en bidl så gillar jag två.” Jag har ju ett instagramkonto och folk följer mig och gillar osv och varje gång tänker jag måste jag också gilla deras bilder nu trots att de är sådär?
Jag skrev en spalt om det idag med rubriken Social kompetens. http://josefclaude.se/2012/08/27/social-kompetens/
Hej HP!
Jag har en kompis som för någon vecka sedan dog, det var helt utan förvarning (eller okej, hen hade haft leukemi, men hade inte kvar några cancerceller i kroppen längre eftersom behandlingen hade gått så bra!) och alla (iaf jag) var helt övertygad om att hen var frisk och att vi skulle hänga massor i höst och hitta på massor av skojigheter eftersom hen var så gott som frisk. Nu blir ju inte alls detta fallet utan om någon vecka ska jag på hens begravning. Så jag är helt förvirrad, hur ska jag bete mig? Jag har aldrig varit på begravning förut, än mindre på en begravning är personen är en av mina jämnåriga kompisar (hen är född -93).
Jag är självklart oerhört ledsen och det går inte en dag utan att jag tänker på hen när jag går i skolan eller jobbar eller är hemma. Men ändå så har jag försökt att försöka gå vidare och har knappt pratat om det med mina klasskompisar (har nämnt det lite i förbifarten) utan har bearbetat det mer med kompisar utanför skolan som kände hen bättre än mina klassisar. Men det är så jobbigt ibland. Man får liksom lite dåligt samvete över att man skrattar och att man ibland har riktigt riktigt kul. Självklart vet jag att det är okej att skratta och att ”livet går vidare”, men det känns så otroligt orättvist att just hen skulle dö nu när hen precis var färdig med skolan och skulle börja leva livet på riktigt. Jag är dessutom en person som ofta skojar och är ironisk så jag tycker det är extra jobbigt när jag är ledsen och försöker då ”skoja”/vara glad/skratta när jag pratar om hen, men samtidigt känns allting mycket väre när jag gör på det viset. Snälla HP, jag behöver lite stöd från kloka hjärna!
Tack för en superblogg!!
Nej vad tråkigr att du slutar. Men du ska givetvis lyssna på ditt hjärta.
HAHAHAH ”BESIDES”
Hej Hanna!
Skrattade när jag läste ett inlägg du skrev om beteendet på Instagram. ”Gilla en bidl så gillar jag två.” Jag har ju ett instagramkonto och folk följer mig och gillar osv och varje gång tänker jag måste jag också gilla deras bilder nu trots att de är sådär?
Jag skrev en spalt om det idag med rubriken Social kompetens.
http://josefclaude.se/2012/08/27/social-kompetens/
Jag beklagar sorgen!!! (Till dig vart en kompis nyligen gick bort). Sånt är aldrig roligt, hemskt… :(