Når ut till er i bara hudkostymen
God afton älskade fanz,
Ni har den senaste tiden mejlat och kommenterat här kring era olika problem. Det är killar som är otrogna, hjärtan som krossas, ångest och allmänt bajs. Jag önskar jag kunde lägga er alla under min vinge och försöka att i alla fall att hjälpa lite granna genom att ge ett svar. Men jag förmår mig inte. Den senaste tiden har det helt tagit stopp. Jag vet ju så himla lite om brustna hjärtan egentligen, tänker jag. Samtidigt förstår jag att ni skriver till mig för att få ett svar, men energin finns helt enkelt inte. Och så får jag såklart dåligt samvete.
Men om jag skulle ta mig tiden och svara på allt det ni skriver så skulle jag nog inte orka blogga såpass mycket som jag gör. Energin för att skriva och engagera sig tar liksom slut. Och det blir tomt i hjärnan och det enda jag kommer på att skriva är typ ”låter förjävla jobbigt” eller när jag mår väldigt dåligt själv tänker jag ”men testa en dag i mina skor just nu rå!!!!!”.
Och så klickar jag bort. Jag orkar inte ta tag i det där. Tänker att jag ska svara då jag faktiskt har ett svar, men det kommer ju aldrig till mig. Sen kommer jag plötsligt på de där mejlen och får ont i hjärtat och skäms över bristen på empati jag har.
Men jag hoppas att ni som skriver kanske bara blir hjälpta av att just skriva. Oavsett om jag svarar eller inte så läser jag allt det ni skriver och ni får sätta ord på det ni känner. Jag bryr mig om er men det blir alldeles för mycket när jag försöker ha en sån direktkontakt genom mejl. Självklart får ni fortsätta mejla, och jag fortsätter läsa, men bli inte uppgivna om mitt svar uteblir.
Så hoppas jag också att om ni läser den här blöggen kanske det någon gång, om bara för några sekunder, känns lite bättre.
I alla fall vet jag tre saker som jag alltid tycker man ska försöka komma i håg när det här som mörkast;
- du är inte ensam om att känna såhär. alla de mejl bara jag får bevisar motsatsen.
- det finns hjälp att få. även om det känns som om hjälpen inte kommer hjälpa, finns det människor som arbetar med psykisk ohälsa, med att laga hjärtan och hjärnor.
- man ska också må dåligt. inte längre än nödvändigt, men att gå runt och tro att livet ska vara en fest där positivt tänkande och ett bra jobb löser allt är att vara i en livslögn. det måste göra ont för att kunna kännas bra. och ibland gör det så ont att man vill dö.
kommenterar aldrig bloggar och dylikt, men vill bara säga att du är en god människa hanna! och jag gillar dig asmkt :-))) tjoho ha det gött
En människa kan inte göra allt och det blir lätt för mycket när det börjar kännas som en enskild individs ansvar att hjälpa en hel massa, kan jag tänka. Det är nog till och med för stort för en superhjälte!
Du är tillräcklig genom att bara vara den du är och så öppen och ärlig och din blogg ger åtminstone mig en befriande känsla. Att det liksom är okej att vara mänsklig. Otroligt skönt när världen är som den är. Tack!
Din blogg är – awesomeness.
Bra punkter Hanna, speciellt den sista! Alldeles för många unga människor nu för tiden som söker sig till psyket endast pga att ens partner gjort slut eller man har ett vanligt litet livsproblem osv.
Jag kan även tipsa om att alla städer som har ett psykologprogram på universitetet har en psykologmottagning där studenter i de senare terminerna praktiserar. Detta är både ett bra och billigt alternativ när man har problem som inte riktigt är psykiatrins område och/eller det är för dyrt att gå till en legitimerad psykolog. (Självklart är allt arbete där under handledning av erfarna psykologer!)
Ha en fin dag! Nu ska jag gå på KBT-föreläsning ;) /Elin
Tjohooo!!
Vad ont det gör att höra att det finns så många ensamma och sorgsna hjärtan där ute. Men jag tycker verkligen inte att du ska känna skuld och dåligt samvete. Själv förstår jag verkligen inte hur tex. Cimon Lundberg orkar att engagera sig i all världens olika olyckor.
Mår man dessutom sämre själv är det viktigt att ombonas med positiv energi….
SÅÅÅÅÅ
här kommer en massa
GLADA, GO, KÄRLEKSFULLA, ROLIGA, POSITIVA, SKRATTRETANDE, VARMA
hälsningar :D <3 :) !!!
Faktiskt så har du rätt, man mår bättre av att bara skriva och berätta för någon! Någon som inte känner en själv eller personerna det handlar om, som sedan inte kommer döma en.
Att berätta för sina kompisar att pojkvännen har varit otrogen, gör att de för alltid kommer se på honom på ett annat sätt, men att berätta för någon helt utomstående är mycket lättare.
Jag skrev till dig för något halvår sedan, och förväntade mig faktiskt inget svar, och det gjorde heller ingenting att det inte kom något. För jag bara visste att nu hade jag släppt ut det, låtit någon annan få veta. Det är en skön känsla :)
Så fin du är, är det nåt du INTE har så är det brist på empati. Jag tycker att i väldigt mycket du skriver skiner det igenom hur mycket du genuint bryr dig om och förstår andra, det är verkligen inget du behöver oroa dig över. Det är helt okej att sätta sig själv först, det är ju faktiskt nästan livsnödvändigt att göra det när det handlar om sånt här. Ta hand om dig!
I Sverige finns drygt 60 nationella Tjejjourer som står till tjänst för alla unga tjejer som behöver någon att prata med, någon som lyssnar och stöttar. Hör av er till oss, vi gör vad vi kan för att ni ska må bättre, känna er hörda och trodda. Vi bryr oss om er! Komsikom bara!
Vill bara säga att på dåliga dagar brukar jag läsa din blogg lite extra och då känns det altlid lite bättre. Tack för att du skriver :)
Tips!!
Rkuf.se –> Jourhavande kompis (chatt och telefon)
För den som som känner att de behöver en utomstående kompis när det känns lite extra tungt i lill-knoppen, när hjärtesorgen känns för övermäktig eller kanske bara behöver skriva av sig :)
Jag håller helt och hållet med Hanna om de tre tankarna på slutet och vill tipsa om mig själv eftersom jag kan hjälpa. Jag jobbar som psykologisk coach (trogna Egoboost-läsare känner kanske igen mig från ”Fråga coachen”-spalten i tidningen). Hanna har så himla himla rätt, det är garanterat inte bara du och det finns massor av hjälp att få och insikter och verktyg att lära sig för att hantera den bergodalbana som dom kallar livet.
Kontakta mig om du är sugen på coaching så bokar vi in en fri prova-på-session (IRL i Stockholm eller över Skype/telefon). Eller gå till ungdomsmottagningen, prata med dina vänner, ring en psykolog eller läs boken Lyckans verktyg. Det finns massor du kan göra för att må bättre! :)
Du kanske kan göra som Niotillfem-Sandra gjorde för nåt halvår sen? Länka ihop folk så de kan få bli brevvänner om de vill prata med någon.
http://rodeo.net/niotillfem/2012/02/brevvanner/
Kan ju bli kul med tanke på att ni säkert har lite olika bloggläsare och så. (även om jag läser er båda och älskar er båda på olika sätt. Hon har aldrig skrivit ett inlägg om att hon när hon var liten stod på toa på alla fyra och ropade fääärdig, men sen kanske hon inte gjorde det heller, det vet man ju inte. Hon är också himla bra i alla fall.)
Himla bra skrivet Hanna, riktigt smart lösning och punkter. Det är klart det är svårt att vara människa ibland. Tack för din ärlighet (och din superbraiga blogg)!
Åh, vad bra skrivet. Antar att så många tyr sig till dig för att du får en att känna sig normal i sin onormalitet. Du skiter, dansar, mensar, skrattar, gråter och skriker av både lycka och olycka. Och det är så befriande att det finns en sådan person i webb- och mediavärlden. Du är som en storasyster, och du ger så himla mycket! Många läsare vill kanske bara dela med sig, till någon som man känner sig trygg med. Det är helt otroligt, så väldigt vackert, att du når ut så starkt till mig och många, många fler. Genom en jävla dataskärm?! Det är därför starkt att ta upp det här så ärligt som du gör. Även om du kanske är vår Gud, så är du bannemig bara människa. En väldigt bra en, dock.
Du är så bra Hanna.