”När jag var 17 år”
…Ni bestämmer rubriken och jag svarar.
Precis innan jag fyllde 18 såg jag ut såhär….
Skolfoto från 2:an i gymnasiet.
När jag var sjutton hade jag precis börjat i tvåan på Skvaderns gymnasieskola. Jag hade tandställning och gick estet teater och bodde bara 50 meter från skolan på Baldersvägen 58. I en etta på 22 kvadrat som pappa renoverat åt mig. Svartvit-rutigt golv i köket, rött kakel(!?) och en fondtapet med ritade blommor.
Anton hade hjälpt mig välja ut tapeten. Vi hade precis börja träffats och jag var så kär att jag trodde hjärtat skulle hoppa ur bröstet på mig. Vårt förhållande var stormigt det här första året och vi gjorde slut och blev ihop. I pauserna av vårt förhållande ”dejtade” jag andra och var allmänt förvirrad.
Jag hade ju aldrig älskat någon annan förutom min familj. Och där var det ju villkorslöst, men så funkar det ju inte med en kille. När jag och Anton blev tillsammans igen den sista gången kände jag att det måste funka. Anton som redan på den tiden var mogen och klartänkade som ingen annan människa jag någonsin mött, räknade ut att det var på nätterna vi bråkade – och att vi därför inte skulle sova med varandra på några veckor.
Alltså?!?! VEM tänker så som nyförälskad *ungdom* ? Men det funkade och efter några veckor lärde vi oss att umgås på dagarna och kvällar och hitta på saker. Vi var mycket hemma hos honom och jag blir alldeles VARM i kroppen när jag tänker på alla kvällar då jag promenerade hem till hans familj lägenhet. Anton hade precis kommit hem från hockeyträningen, var blöt i håret, luktade gott, hans föräldrar bjöd mig på mat och fick mig att känna mig som en del i deras familj.
I nästan tre år bodde jag hos dem om kvällarna. I slutet av den perioden var jag där utan att Anton var där. Jag hade ju liksom börjat älska hans föräldrar också. Sen flyttade jag och Anton ihop i en lägenhet på Storgatan 44. Men det är en annan historia.
Det var också som sjuttonåring jag umgicks mest med Frida, Linso, Anna och Sara. Från att ha gått i skolklasser där de flesta av mina jämnåriga hade som största intresse att rida, spela fotboll eller dricka hb och åka epa till att möta de här personerna som delade samma intressen, tankar och syn på livet. De är samma personer som jag idag räknar som mina bästisar?! Sjukt att både de och Anton hängt med såpass länge nu.
Men det var också som sjuttonåring jag fick känna vad ångest var. I säkert ett år mådde jag dåligt till och från. Hade otroliga samvetskval mot Anton och kände sådana panikkänslor för i princip… allt? För första gången kunde ingenting trösta mig och det var en skrämmade tanke. Men jag tror det var sunt att känna sådär. För mig var det ett stort steg in i vuxenlivet och ett vuxet känsoliv. I vissa perioder i livet tror jag att många går igenom jobbiga känslor som ångest – vissa mer än andra såklart.
Sist men inte minst; när jag var sjutton år registrerade jag hanapee.blogg.se och aldrig hade jag väl trott att det skulle ge så mycket utdelning. Inte bara i cash och roliga uppdrag, men också rent känslomässigt och självförtroendemässigt. Mycket bra beslut där sjuttonåriga Hanna.
linso och jag som sjuttonåringar
Vad mysigt skrivet :D Vad fint att ni har så lång – och fin! – historia tillsammans :)
vilken fin historia!? Shit. Känns som ett så annorlunda liv, och du BAH BLOMSTRAR mer och mer för varje dag som går! :)
Vad häftigt att höra om allt! Och ja,bloggen, sjukt bra gjort, så ballt!
Åh vilket fint och mysigt inlägg!!! Gud va härligt att du och Anton – Trots motgångar – Har hållt ihop i alla dessa år!
Vilket fint och mysigt inlägg master! Känns som att det var en evighet sedan jag var sjutton, men inser snabbt att det bara är tre år sedan, hahaha! Men ändå helt otroligt vad mycket som hunnit hända på endast tre år! :-)
Om du inte hade startat denna blogg så tror jag att… jag nog hade varit en annan människa? Seriöst. Lite knäppt men aja.
Jag skulle vilja höra om hur du och Anton träffades, så önskerubriken är då ”Hur jag och Anton träffades” :)
Hanna! Skulle du kunna berätta om din erfarenhet inom svartsjuka och vad du känner inför det? Tror det skulle hjälpa väldigt många och även mig. Du är ju alltid så himla klok. Puss!
Kommentar
kan inte du lägga upp nåtgot av dina första blogg inlägg någonsin? skulle vart sjukt kul! om du inte hittar det kan du ju ta det äldsta som finns :)
Du är så grymt bra på att sätta ord på känslor och händelser att jag blir gråtfärdig. Känner igen mig mycket hur det kändes att vara 17. Speciellt delen om ångest, jag var också runt 17 när den för första gången gjorde sig till känna, levde med ångest varje dag i två års tid innan jag sökte hjälp, fick medicin som jag åt i ett år och nu klarar jag mig utan den sedan två år tillbaka. Ångesten finns fortfarande där men jag tror att jag lärt mig att hantera den på ett annat vis. Jag ÄLSKAR din blogg, ser upp till dig och hoppas fasen att du kommer att blogga för resten av livet!
ÅH du valde min önskerubrik blev helt varm i kroppen min nu <3333 BRA SKRIVET!
Fan så snygg du e i lugg!
Känner igen mig så himla mkt det där med Antons familj och hur du började älska dem. Jag och mitt ex blev ihop inär vi var 16 år och jag spenderade mycket mycket tid hemma hos honom. Älskade verkligen att vara hos honom. Att sitta och äta middag med hans familj och åka till hans landställe med hans släkt. Och hans lilla katt förstås. Men för ett halvår sen, efter mer än fyra år, gjorde han slut och det är helt galet vad jag saknar dem. Nästan så jag fäller en liten tår nu. Får bara hoppas att nästa pojkvän har en lika bra familj. Har inte ens förstått varför man klagar på sina svärföräldrar. Jag umgicks liksom mer än gärna med dem :)
gud va söt och liksom typ oskyldig du såg ut! Är själv 17 om två månader och snart kommer jag va typ 25 och 30 och 40 och tänka tillbaka på gymnasietiden, så försöker njuta för fullt! så häftigt att läsa om hur äldre hade det när de var i samma ålder som jag är nu
Bästa inlägget jag läst!
Superbra inlägg! Diggar’t.
Du passar otroligt bra i dina tunna ögonbryn :)
Hanna, du är min favoritbloggare OF ALL TIME och jag älskar hur din blogg är så himla välbalanserad! Rolig, intressant, personlig. Du vågar vara mänsklig vilket gör att jag alltid känt igen mig lite i dig… känt mig stolt för att jag ibland tänkt som Hanna, gjort som Hanna!
så sitter jag nu här, 16 år, i en lägenhet som min pappa renoverat åt mig och funderar på om jag gjort rätt som valt teater. Jag läser ditt inlägg hanna och du anar inte hur glad jag blev!
Du är just den sortens människa som jag vill vara och när jag läste det här inlägget så kändes det så himla bra! Jag ÄR lite som du var när du va sjutton!!
Det var så fint att känna att jag kanske kan lyckas med mitt liv och bli så där härligt rolig, intressant och personlig jag med!
Tack för att du vågar va bra, mycket kärlek till dig! Du är en STOR förebild!
Att du o Anton haft det stormigt ger mig ett litet hopp om att jag o mitt ex kanske kan börja om. Men en fråga, hade du o din man sårat varandra o kunde ni lita på varandra direkt efter att ni blivit tillsammans igen?
Jag brukar inte kommentera men jag älskar verkligen inlägg som detta, och det innan om hur du skulle vara mamma. Det är väldigt intressant att läsa, speciellt om hur du var i högstadiet och gymnasiet och den åldern.
Haha! Det låter som en beskrivning av mig just nu. Sjutton år, tandställning, pojkvän och lite små förvirrad :)