Syrran
Vaknade 08.00 i morse av mensvärk. Det var helt schhhuuuukt, trodde att livmodern skulle ramla ut. Att jag skulle få ett slags ”framfall”. Trodde ju för övrigt att jag hade fått framfall när jag var 13 år. Men mer om det i boken jag skriver.
Nu är jag i alla fall på tåget till Stockholm. Det har varit en fin helg i Sundsvall, det bästa har varit Alma och Agnes såklart. Och lite ensamtid med pappa i fredags. Och att få umgås mycket med min syster förstås. I hela mitt liv har min sju år äldre syrra varit min idol och största förebild. Jag har spenderat många timmar med ögat i nyckelhålet till hennes rum. Rummet med spegelvägg och torkade rosor i gardinstången – det vackraste rummet jag sett som barn.
Men oftast fick jag komma in på rummet och vara med. Min syster har nämligen det största hjärtat i världshistorien och har alltid varit omänskligt omtänksam och genomgod. När jag var mellan 7 och 11 år sov jag i hennes säng nästan varje natt. Den tryggheten och myset gav mig så himla mycket. Hon hittade på sjuka historier om ”ormen Kurt” och lät mig somna tryggt på hennes arm innan hon själv somnade. Hon blev aldrig den där stöddiga tonåren som slutade bry sig om mig, tvärtom kan jag alltid räkna med henne.
Lika mycket idag som då.
Tänk va! Vad fint det är med syskon. Oavsett vad som händer kommer hon alltid vara min syster. När jag får barn hoppas jag inte bara att jag blir hälften så bra mamma som henne, utan också att mina barn får samma kontakt som jag och min syster alltid har haft.
Va konstigt det måste kännas när någon man har känt hela livet plötsligt får barn och blir en mamma? Jag kan tänka mig att min syster kommer att bli den bästa mamman i världen, men det måste ju ändå kännas konstigt. Tiden kommer ju typ.. kännas som den går skitsnabbt så fort en liten bebis kommer in i bilden, känns som de växer snabbare än oss gamlingar (19 är jag heh).
vi är *menssystar* :)))))
Det är verkligen häftigt med syskonkärlek. Min syster är det bästa jag har, (även om hon nu håller på att få konkurrens om förstaplatsen av hennes lilla dotter) och jag är så sjukt tacksam över att jag har henne. Som du säger, man har de oavsett vad som händer. Som ens bästa vän som finns i vått & torrt fast samtidigt på ett helt annat plan än en vanlig bästis.
Tycker alltid de är så märkligt att veta om att du har massa ångest och är en orolig person men samtidigt läsa om din extremt gemytliga och trygga uppväxt. Det gör att det blir som en konflikt i mig och undrar ”vart gick det ‘snett’” när de gäller dig. Inte något illa menar alls med de utan jag jämför mig nog ganska mycket själv och känner igen mig i din ångest och oro även om jag i många fall har kanske mått ännu sämre och vart på psyk och har alla olika paniksyndrom som finns men jag har haft en väldigt otrygg barndom (men inte med droger eller misshandel) utan med bara vuxna som inte vart vuxna eller mogna nog att ha barn. Jag har aldrig fått stöd av min familj i något och just nu är dem nästan som emot mig när jag pluggar på högskolan för att ”bli något”. Det är underligt och helt fantastiskt att du har en så fin familj…lite som en utopi i mina ögon
Svar: Hej Ni! Jag förstår vad du menar, men vissa problem och svårigheter i min barndom kan jag ju inte skriva om i min blogg med respekt mot människorna det handlar om. Tro mig, jag har inte enbart haft en fantastisk barndom. Men om nu så hade varit fallet tror jag att man ändå kan må dåligt.
VA FINT!!
Du skriver väldigt sällan om din bror. Vad har ni för kontakt och hur såg er relation ut när ni var yngre?
Åh vad fint!
drömde om dig inatt Hanna! (Känns som alla gör det nuförtin?) Jag och några andra fans fick komma hem till dig (och du bodde konstigt nog bara 2 hus ifrån mitt hem) och skulle ha en sleepover då du och jag hade det mycket trevligt och vi fick se anton!!
Det konstiga var att jag låg mitt emellan er i er säng och sen fick vi gå hem för att ni skulle ha sex :)))
Men oftast fick jag komma in på rummet och vara med. Min syster har nämligen det största hjärtat i världshistorien och har alltid varit omänskligt omtänksam och genomgod. När jag var mellan 7 och 11 år sov jag i hennes säng nästan varje natt. Den tryggheten och myset gav mig så himla mycket. Hon hittade på sjuka historier om ”ormen Kurt” och lät mig somna tryggt på hennes arm innan hon själv somnade. Hon blev aldrig den där stöddiga tonåren som slutade bry sig om mig, tvärtom kan jag alltid räkna med henne.
Hej Hanna!!! Tro det eller ej men jag vet hur du ska bota din mensvärk!!!! Jag har ALLTID haft en sådan sjuuuuk värk att jag varit på väg att svimma och spytt flera gånger för värken osv osv… :-)
MEN! Sen kom min moder hem med en magnet som hon hade köpt på hälsokosten. Den var rosa och glittrig…… Och man sätter den i trosorna så den vilar mot magen. Den kostade runt 500 kronor men det är sååå VÄRT DET!! För nu kan jag ha en normal dag den dagen i veckan :-)))))
Tycker du ska tipsa om detta i bloggen din och hjälpa fler mensvärks-tjejer!!!????
Kram på dig!
Min syster är exakt likadan! Alltid tagit hand om mig, låtit mig sova på hennes rum, har fått vara med henne och hennes kompisar. Hon är fyra år äldre än mig och hon blev aldrig heller någon stöddig tonåring, hon har alltid varit samma goa underbara människa!! Syskon är det bästa man kan ha, man delar så otroligt mycket. Tryggheten går inte att beskriva!