Pressarn
Senast jag var hemma i Sundsvall berättade min farmor historier om hur jag var som liten. Hon gör ofta det, min farmor. Berättar samma historier om och om igen. Med samma inlevelse och glimt i ögat. Inte för att hon är senil, utan mer för att hon bara är sån min farmor. Jag tror att många i hennes generation är sådana där historieberättare, det är vad de lärt sig från sina föräldrar i en tid utan teve, bloggar, ipad och iphones och då historieberättandet istället var ett stort nöje.
Kanske skulle farmor legat ovanför Kenza på topplistorna eller haft tusentals följare på twitter om hon varit född i vår generation.
Det hon berättade sist handlade om hur provokativ jag var som barn. Speciellt mot min tre år äldre bror. Jag och min bror bråkade så otroligt sinnessjukt mycket. Varje jul hade mamma och pappa en enda önskan på sina önskelistor; Att jag och brorsan skulle vara vänner.
Det höll i två dagar. Högst. Sedan var det igång igen. Det var spottloskor i ansiktet, klösmärken på armar, slit i hår, knuffar och en gång kastade han en TELEFON i mitt huvud. Alltså ingen mobil, utan en stationär telefon med sladd. Förutom allt detta fysiska våld pågick en ständig psykning mellan oss.
Kanske främst från psykmästaren själv; jag.
Farmor berättade att varje gång hon var barnvakt (dvs. hela somrarna) och det var dags för att äta började min bror skrika, grina och kalla mig äcklig. Han fick panik och kunde absolut inte sitta framför mig. Farmor berättade att hon inte förstod varför han blev så förbannad? Jag satt ju bara där? Tills den dag hon upptäckte min fantastiska psykning.
Varje gång vi skulle äta så tuggade jag nämligen maten till en puré för att sedan sakta sakta PRESSA den ut genom mina tänder samtidigt som jag stirrade på brorsan. Jag såg hur han vred sig av äckel och försökte att inte titta på mig. Men jag fortsatte. Och han kunde bara inte låta bli att se mot mitt håll. Efter tre, fyra pressningar var saken klar. Han fick ett utbrott och jag satt oförstående och bah:
– Men herregud, jag måste ju få tugga maten… :-O
Han framstod som ett överkänsligt psykfall och att det var synd om mig som måste ha en bror som blev provocerad av att bara se mig sitta och äta normalt. I själva verket var det jag som var psykfallet som benådats med en bror som var så fruktansvärt kul att reta.
Och det tar inte slut här. Sedan Anton kom in i mitt liv har denna typ av psykning fortsatt, om än i mindre skala. Det tråkiga är bara att Anton inte är lika lättprovocerad?!? Och alla ni retare där ute vet att det här med att reta någon som inte bryr sig är det tråkigaste som finns. Man vill ju ha den där explosiva reaktionen som nästan skrämmer en.
Haha, fantastiskt ju! Så utstuderat, precis som man ska vara som småsyskon! Har nog inget lika bra i bagaget själv dock.
Åh psyka syskon är det bästa! Det är nästan synd att jag har slutat psyka min lillebror. (Av ren självbevarelsedrift då han numera är enormt mycket starkare än mig och kan plocka upp mig och kasta iväg mig D:)
Hahahahahah! Igenkänningsfaktorn är extremt hög! Jag är också lillasyster och jag och min storebror bråkade jämt! När man är betydligt mindre och svagare gäller det att hitta på andra saker för att få makt! Jag önskade mig tex ett hockeyspel (hatar hockey och spel) en jul för att kunna bestämma när och hur mycket min bror (som älskade hockey) skulle få låna det! åååh den makten! Och eftersom att min bror var betydligt starkare blev jag en mästare på att fejkgrina och hämnas! En av mina favorit hämder var att spraya balsamspray utanför hans sovrumsdörr (det blir svinhalt) sen satt jag inlåst på toan och väntade jag på att få höra hans steg upp för trappan, klamp, klamp, klamp… DUNS!!!!!! :)
Hej Hanna! Jag har en önskerubrik till dig: ”Hannas jobbhistoria”. Kan inte du berätta lite om dina tidigare jobberfarenheter? Jag är 18 och har fått mitt första jobb. Grejen är bara det att jobbet är HEMSKT. Eller inte jobbet i sig, men cheferna. Det är nästan så man mår dåligt över att åka till jobbet. Har du några erfarenheter av orättvisa eller arroganta chefer? Vet inte riktigt vad jag ska göra då jag är beroende av detta jobb, då jag annars inte har råd att få ihop mitt distansförhållande…
Skulle vara intressant och få veta lite om dina jobberfarenheter! KRAAAM
Hahaha, alltså kommentaren över mig! UNDERBAR!
Jaha, nu hann någon skicka en kommentar sekunderna innan min.. Så ingen ska tro att jag är en sjuk jävel med förtydligar jag att jag alltså menade Kattpungs kommentar. FInns inget bättre än psykning av bröder. //en lillasyster
Skrattade seriöst högt när jag läste om denna psykning! Jag och min 2 år äldre syster var (är..) exakt likadana! :D
Herregud nej. Mellan mig och min storebror har det nästan gått för långt, han gör direkt hemska saker för att provocera mig. Jag mår bara psykiskt dåligt och det känns som att det är precis det han är ute efter. usch.
Bästa HannaP skulle verkligen behöva din åsikt!
Har varit tillsammans med min pojkvän i tre år om några veckor och allt har alltid varit jättebra. Har dock den senaste tiden funderat väldigt mycket över vår relation och mina känslor för honom. Vet att jag älskar honom, men tror inte att jag är kär längre, har dessutom så himla mycket i skolan just nu att när vi träffas är jag bara stressad och blir mest sur på honom. Vet inte vad som är bäst för oss båda; att stanna kvar och jobba på det vi har; eller gå skilda vägar.
Lägger ner så mycket energi på att tänka på det här, behöver någon utomståendes tankar kring vad som är bäst för oss.
HEJ frida i kommentarsfältet !
Jag har varit tillsammans med min pojkvän i ca 8 år. Självklart går man igenom perioder när förhållandet mer består av att man älskar varandra än att man är head over heels KÄR. Men detta har aldrig stoppat oss utan vi har bara accepterat att det är olika faser. Vi studerar båda två och har gjort under hela förhållandet med högstadie, gymnasie och nu universitet. Det är ibland alldeles för mycket att tänka på i skolan för att samtidigt ha tid att anstränga sig för att ha fjärilar i hela magen hela tiden. Jag finner att det viktigaste är att man ger varandra utrymme när det behövs, stöttar varandra (utan att störa) i jobbiga situationer och bara helt enkelt finns där för varandra. Om det är dåligt i ert förhållande så är ju inte jag den som säger att du ska vara kvar och försöka lite till – absolut inte. Men under årens lopp har jag i alla fall upplevt att om man är osäker och inte vet om man kanske vill göra slut eller kanske inte – så är det nog inte nödvändigtvis rätt lösning. För er kanske det är lite nytt också att hamna i en sådan fas, vet att jag tyckte att det var jättekonstigt efter just 3 år för vi hade varit nykära i princip hela tiden tills dess. Nästa fas för oss blev att som sagt älska genuint och innerligt, men kanske inte samma kittlande känsla hela tiden. Så fort vi blir lediga så pass att man hinner varva ner brukar vi komma tillbaka till vårt nykära tillstånd och jag har lärt mig att det går upp och ner. Så länge den djupa kärleken är kvar tror jag att man har mycket goda chanser för evig kärlek!
åhåhh det där känner man ju igen! när jag var liten brukade jag ofta reta min syster tills hon fick nog och attackerade just när en förälder klev in i rummet. och då ba ‘uähh hon hoppade på mig helt oprovocerat?!?! :( :(” sen när jag fick en tröstkram av mamma så flashade jag världens evil smile över hennes axel så att min syster blev ännu argare :)))
Det finns ju få bloggar som har så långa kommentarer som du har! :) Väldigt roligt att läsa dom också nämligen. :)
Men det var inte de jag ville. Följer dig på Videofyme-appen. Älskar dina klipp och vill bara puscha för att jag gärna skulle vilja ha fler! Hoppas du tjänar så mycket på dom att du tycker det är värt att komma ut med några st i veckan. Om inte en om dagen. :)
På 90-talet badade alltid jag och min lillebror tillsammans, nästan varje kväll. Pappa har berättat hur han ofta kunde höra hur min lillebror började skrika från ett annat rum, och grejen var att jag är två år äldre så han var ju pytte och kunde inte göra så mycket motstånd. Det förändrades snart då han blev stor och stark, men långt upp i tonåren föll jag ofta för frestelsen att retas och det slutade med att jag sprang runt i lägenheten och skrek, sen gömde jag mig bakom mamma, för sen han blivit stor gjorde det ONT att reta honom. Han brukar fortfarande ta polisgrepp på mig bara för att demonstrera hur liten jag är. I alla fall, när jag var liten brukade jag psyka honom i badkaret. Jag minns det så väl för det var verkligen det jag gjorde. Han var som sagt pytteliten, och jag brukade börja plaska som ett jäkla sjömonster bara för att retas. Då började han såklart böla, men då slutade jag och plaskade bara lite lätt med handen på ytan: ”Titta, det är inte farligt!” Och när han lugnat sig började jag plaska som en galning igen, och så höll jag på. Kan dock tillägga att jag en gång gömde hans leksaksmotorsåg under mammas och pappas säng så att han inte kunde ta med den till dagmamman och bråka med två elaka ungar där. Han hade hotat med motorsågen och jag gillade tydligen inte våld. Föredrog precis som master att psyka.
Men näeeee Hanna! haha, precis som du var mot din brorsa var min storebrorsa mot mig när vi var små!!! han satt och tryckte maten sådär genom tänderna och SMASKADE så inåt helvete mycket så jag inte kunde äta vid samma bord som honom. Mamma tyckte såklart jag var jättefjantig, men bara för att hon SMASKAR PRECIS LIKA MYCKET!!!! det här smaskandet har liksom inte försvunnit än, och då är jag idag 22, brorsan 24 och mamma 44!!! :))))))) har inte bott hemma på 3 år nu, men en period när jag var tonåring kunde jag verkligen inte sitta vid samma bord och satte mig därför vid bordet i vardagsrummet och åt varje dag…. haha! men jag klarar inte av det där ljudet, fortfarande inte! fy faaaan.. kom ihåg att jag inte kunde fortsätta äta & ville typ spy. japp. så jag förstår din brorsa!
HAHAHAHAHA ÅHH!! <3 Som jag saknar din blögg nu när jag varit utan internet i London, kära master!
HAHAHA jag dör!!! bästa på länge! älskar fortfarande (trots mina 23 år) att äckla mig med mat ;P