Min jobbhistoria

Hej Hanna! Jag har en önskerubrik till dig: ”Hannas jobbhistoria”. Kan inte du berätta lite om dina tidigare jobberfarenheter? Jag är 18 och har fått mitt första jobb. Grejen är bara det att jobbet är HEMSKT. Eller inte jobbet i sig, men cheferna. Det är nästan så man mår dåligt över att åka till jobbet. Har du några erfarenheter av orättvisa eller arroganta chefer? Vet inte riktigt vad jag ska göra då jag är beroende av detta jobb, då jag annars inte har råd att få ihop mitt distansförhållande…

Skulle vara intressant och få veta lite om dina jobberfarenheter! KRAAAM

Åh! Hej! Vad KUL fråga. Eftersom jag inte jobbar just nu och är ganska långt ifrån mina tidigare jobb känns det kul att titta tillbaka med en del distans. Let’s begin the big journey of Hanna Persson amazing jobs:

Mitt allra första jobb hade jag som 16-åring. Min chef var en fantastisk man……..  min far. Jag jobbade på hans byggföretag och fick göra olika typer av ”pappersarbete” på kontoret. Men oftast handlade jobbet om att dricka alldeles för varm oboy ur kaffemaskinen och spela luffarschack på rutigt kollegeblockspapper. Kommande sommar arbetade jag på ”fältet” dvs. en byggarbetsplats. Där arbetade även Anton och hans kompis, och det var sådär. Min bristande fysik och otrolig lathet gällande fysiskt arbete kom till sin rätt och detta i samband med tidiga mornar gjorde att jag sov otroligt mycket under arbetstid. Jag menar, vem skulle skälla på mig? Min pappa var ju deras chef? XoXo snorungen.

Det bästa på hela den tiden var när pappa skulle visa mig rummet där alla byggarbetare åt lunch ihop, på väggen satt nämligen två stora posters på helnakna tjejer som svankade på någon slags motorfordon. Jag blev självklart irriterad och ville inte under några omständigheter äta lunch i närheten av denna sexism? Så i egenskap av chefens dotter gjorde jag det enda rätta och gick raka vägen fram till väggen och slet bort bilderna. Pappa stod nervöst och tittade på men mumlade något om ”bra gjort.. hehehe”.

Mitt nästa jobb blev på Kebab City i Sundsvall. Där arbetade jag extra en del dagar och nätter med att torka spya och kränga kebabtallrikar för typ världens minsta lön. Det var ett rätt kul jobb med tanke på att jag fick äta sjukt mycket kebab och hade en del roliga arbetskollegor i form av en kille från Irak som hade bot i Sverige i typ 11 månader. Vi pratade om religion och hans homofobi och jag hjälpte honom att skriva ett svenskt CV. Det var också här jag erfara mina första utomstående chefer. Och det var ju lite speciellt. Ena chefen var extremt oberäknelig och halvkonstig – andra chefen var helt fantastisk. Men jag visste ju hela tiden att det bara var ett extraarbete vilket fick mig att skita i den konstiga chefen.

Och apropå konstiga chefer. Mitt tredje och mer riktiga arbete blev på FANTASTISKA butiken Panduro Hobby. Där var jag kvar 2,5 år och älskade det på många sätt. Men de första tre månaderna hade vi en chef som jag var otroligt rädd för. Det finns ju inget värre än chefer som lever ut hela sitt känsloregister på arbetet? Jag har minnen av hur stämningen i butiken fullkomligt frös varenda gång hon kom ut i butiken och hur jag absolut inte kunde slappna av i hennes närhet. Det var skitsnack, favoritisering gråt och ljugande för högre chefer från hennes sida, något som resulterade ju också att hon indirekt bad oss att ljuga.

Jag vet inte riktigt vad man ska göra med den här typen av chefer. Men som första steg kan det ju vara bra att gå till själva chefen och förklara i enrum lite om hur man känner, peka på specifika situationer osv. MEN! Det finns ju som sagt människor som absolut inte kan hantera sitt ledarskap eller som går att snacka vett med. Då tycker jag att man kan prata med de högre cheferna om sådana finns, att berätta hur det ligger till. En idé kan ju vara att höra med den övriga personalen om vad de känner och på så sätt kunna gå ihop till de högre cheferna.

Min konstiga chef på Panduro Hobby fick gå efter att diverse grejer uppdagade sig. Efter någon månad fick vi en helt fantastisk Chef; Ingela. Jag tror hon fortfarande arbetar kvar där? Då upptäckte jag hur ett bra ledarskap kunde se ut. Kärleksfullt och varmt. Jag tycker absolut att en chef ska få vara känslosam, men det är den här oberäkneliga sidan som är otroligt läskig för personalen.

Efter min tid på Panduro Hobby flyttade jag till Stockholm. Här arbetade och praktiserade på tv4.se, skrev krönikor, jobbade extra på pr-byrå nån dag och bloggade skiten ur mä!!!! Sen började jag på Egoboost Magazine där jag fick uppleva både fantastiskt ledarskap (Josefin, Yrsa) men också uselt ledarskap (förlaget Moderna tidskrifter).

Slutligen tänker jag typ; Prata med dina chefer om du känner att det är någon idé, annars tycker jag att du nog ska höra runt bland annan personal och hur de upplever cheferna och kanske tillsammans med dem prata med din chefs chef. Framförallt ska du ju inte behöva ha ont i magen varje gång du åker till jobbet, sånt är ju enbart fruktansvärt. Om det finns möjlighet tycker jag att du aktivt ska försöka leta något annat arbete. För det är inte värt att riskera sitt eget välmående, självkänsla, lycka och mage för ett jobb med en idiotchef. LYCKA TILL!