Hanna, jag förstår precis vad du menar. Jag känner så ungefär en gång i veckan och den känslan är skit. Men vet du vad? När jag känner på det sättet brukar jag tänka på ödet, hur liksom allting löser sig och att man ska någonstans men att det finns olika vägar dit , och någon gång kommer man dit. Bra saker avlöser varandra och good things happens to good people. Det är klart att ingenting kommer gratis, men när jag inte orkar kämpa vissa stunder så brukar jag tänka att, ja men det kommer snart. Snart ramlar jag på det där jobbet, snart träffar jag den där människan som jag har letat efter hela mitt liv, det är ju ingen slump att man träffar så fantastiskt fina människor i sitt liv? Så tänker jag, man har bara väntat på varandra. Man ska må bra och framför allt så ska man brinna. Du verkar ju brinna för Genusvetenskap så plugga, läs en till kurs om du vill, bara du brinner. För brinner man för någonting kan man åstadkomma allting.

För övrigt så var ”ramlar på det där jobbet” en fin formulering..

Laser ofta den har sidan http://www.marcandangel.com/ nar jag behover lite inspiration och forsoker vara lite mer produktiv :-) Kram

men ibland kanske det är meningen med livet, att man bara ska få göra det man vill. Man måste nog inte alltid ha en plan, för förr eller senare kommer det ju en.

Känner exakt likadant

men, skulle inte du va med på det där produktionsbolaget (?) med cissi wallin???

Svar: Nej, jag hoppade av det. Kändes inte rätt i magen.

Hej Hanna! Filosofin att ”det löser sig”, tycker jag är rätt befriande ibland. Du är fortfarande ung och kan göra vad som faller dig in. Jobba på en tidning, läsa om Genusvetenskap, för att DU intresserar dig av det, umgås med nära och kära, och faktiskt leva ditt 24 åriga liv :). Att saker och ting faktiskt löser sig fick jag erfara i våras. Min pappa gick bort förra vintern och jag hade då läst på min utbildning i 4 månader. Utbildningen jag så länge suktat efter och kämpat hårt för under mina tre år på gymnasiet. Men så rasar korthuset ihop och verkligheten målas upp framför en. Livet sög rejält under ett helt halvår, jag kuggade på varenda tenta och ville hoppa av utbildningen. Med det som hände började man ju ifrågasätta sina val man gjort.
Det jag försöker säga är väl att livet löser sig tillslut. Jag står på mina ben igen och det flyter på bra i skolan, men fastän jag bara är 21 år gammal och läser en utbildning som jag velat så länge, är jag fortfarande osäker på vad jag vill göra i framtiden. Jag vill liksom resa, se världen, ta en paus från livet – inte jobba efter min examen som alla andra, sitta hemma och umgås med folk, läsa Genusvetenskap för att jag med tycker det är intressant :). Man har en utbildning i bagaget och den har man hela livet tillsammans med alla dina erfarenheter. När man känner att man är redo för livets hårda prövning, då tar man sig an den. Men är det inte så att vi redan befinner oss i denna prövning kanske? Bara det att du sitter och funderar över vad du vill göra eller vad du inte vill, är ett steg på vägen till vad du gör sen :). Gör det du känner för Hanna, för livet är alldeles för kort skrämmande nog. De små tingen du åstadkommer är precis lika betydelsefulla :)! Kram på dig!

Å, är precis i samma sits. Eller var det tidigare i alla fall. Lever också med en väldigt målinriktad människa, och som verkligen kan koppla bort allt (när det krävs) och tokfokusera tills han är framme där han vill vara. Hur sjutton vet man det liksom? Om jag någon gång ”bestämmer” mig, så börjar jag vela efter ett tag, och så rinner det ut i sanden, eller så får jag ångest och måste fundera och fundera, och känner att jag slösar/slösat tid, och sen är jag tillbaka från början igen typ. Det är som att man hela tiden letar efter den där känslan av att ”det känns rätt” eller att ha ”landat”.. Men det finns ju så jäkla mycket att välja på liksom.. SVÅRT.

Men: är det meningen att man ska veta allt innan då, vad man vill bli och göra och drömma om? Vore inte det rätt kasst?! Jag är en person som gör vad jag vill och visste jag redan nu vad jag vill senare i livet vore det ju ”onödigt” att fortsätta leva

Jag är i den omvända situationen kan man säga, jag kämpade i några år med att komma in på läkarlinjen och här sitter jag nu, pluggar kl 12 på en söndagskväll, pluggar alla andra kvällar i veckan också, om ett par år kommer jag vara läkare och jobba med det resten av livet. Min sambo har några ströjobb, pluggar nåt då och då om han tycker det är intressant, har pengar att hitta på saker för, kan sitta en hel kväll och titta på skit på teven om han känner för det, han tar livet som det kommer och VÄLDIGT ofta sitter jag puckelryggig över mina böcker och avundas honom nåt sjukt. Kan ju tilläggas att jag har den existentiella ångesten från helvetet även om jag vet var jag vill i livet rent karriärsmässigt. Tänk på att livet är mer än en karriär. Vänner, partner, familj är bra mycket viktigare och på den fronten verkar du ju ligga på topp. Känns som jag lät som en surkärring i det här inlägget, och det är jag också eftersom jag måste fucking plugga nu istället för att läsa din blogg :)

Hej käraste underbaraste Hanna!
Situationen du beskriver är nästan precis likadan i mitt liv, fast tvärtom. Jag vet vad jag vill med mitt liv och kör mitt race, medans min sambo hoppade av tredje året på sin civil-utb. och vet inte vad han vill bli! Han sitter nu ”bredvid” mig om dagarna när jag pluggar till grafisk designer eller jobbar som frilansare / är på mitt halv tidsjobb och bara försöker knäcka den där nöten.

Min fjanton sitter just nu i skrivandes stund och spelar LOL ( league of ledgendes, stavning???) och jag har jobbat av tre saker som jag skulle få gjort innan jag somnade!

Livet är inte lätt alla gånger, jag har haft preioden själv!!

Tack för att du är super duper och gör mig glad med flummiga inlägg ^^ OCH för att du är DU!

Många kramizzzzzzzar
Hanna C

Hej Hanna!
Jag tror det vore bra att byta tänkandet och synen på livet, eller mer hur vi lever!
Vi är så himla dåliga här i Sverige på att leva i nuet och faktiskt njuta! Vi ska vara så perfekta och vill alltid så mycket och mer. Jag förstår din känsla och hur du tänker, har varit där förut, men det är bra att göra förändring i tänket!

Du är 24 år och kommer bara vara 24 år nu! Så se till att njuta av det! Man behöver inte veta vad ”man vill med livet” så länge som man lever det! Och det tycker jag verkligen att du gör. Du läser genusvetenskap som verkar vara ett av ditt livs stora intressen och alltså utvecklas du inom det! Du delar med dig mycket av dina tankar och funderingar om det via din blogg och för alltså vidare dina tankar och sätter igång andras! Är inte det nog?
Njut av att du är 24 år, har möjligheten att studera det du är intresserad av och så får du se vart det för dig i livet senare!

Själv är jag 25 och utbildad inredningsdesigner, jag har bott i Australien i 2 år och rest omkring rätt mycket i världen. Alltså levt ett ”drömliv” enligt många. Men livet är inte så lätt, det fungerar inte så! Man måste stanna upp och uppskatta vad man gör och det man gör just nu!
Jag är som sagt färdigutbildad, men bara 25 och känner att jag behöver inte arbeta med det här just nu! Jag är 25 år nu nu nu och om 10 år så sitter jag kanske någonstans med två barn krypandes omkring mig. Det är förmodligen då jag kommer uppskatta att jag valde att leva livet som 25 och gjorde det jag ville och kände för, när jag vid 35 förmodligen har 2 barn som kommer ge mig ett nytt liv och arbetar med något som jag verkligen brinner för!
Snart tar jag mitt pick och pack och beger mig mot sydligare breddgrader för att utforska livet, kanske inte som inredningsdesigner, inte just nu, men det finns tid för sånt senare i livet, om det är det jag vill just då!

Tänk inte så mycket på framtiden, du kommer ångra det när du senare inser att det mesta du gjorde när du var ung vuxen och hade alla möjligheter i världen att göra precis vad du vill spenderade mest av din tid på att gå omkring och oroade dig inför framtiden!

Hoppas du får en grym måndag!

Jotack, vi är flera. Har gått från juristutbildning till kriminologi och nu till socialpsykologi, och vart fan ska jag komma med det? Det löser väl sig!!! Uääääää

Men om du är intresserad av genus så kan du väl göra karriär på det! Det finns flera som lyckats med det. Boka ett möte med t ex AddGender eller Allbright (googla) och prata med dem hur du kan göra. Garanterar att du kommer bli inspirerad (har varit på föreläsningar med båda)!

Jag tycker redan du gör ett fantastiskt jobb!
Du ger mej och manga andra ett ansikte och nagon att känna igen sej i.
Tack för att du gang pa gang höjer min sinnesstämmning bara genom att vara du -klok, rolig och mänsklig!
Och hur klichigt det än ma lata Hanna; det löser sej!