Har ständigt ångest över att jag inte kommer hinna/ha råd med allt jag vill göra innan jag ”blir för gammal”. Vill hinna se och kanske till och med bo på så många platser, och samtidigt hinna med en karriär?!

Min livsångest grundas i att jag grubblar på frågor som man i allmänhet tydligen inte ska grubbla på. Jag tycker det är extremt konstigt att man ens finns, men så fort man råkar nämna nåt om existensens oändliga obegriplighet blir folk mest obekväma och vill prata om nåt annat. Varför ägnar man så lite tid åt att diskutera livets oändliga mysterium och så extremt mycket tid att diskutera så banala grejer som teveprogram och nagelband? Ibland vill jag bara rymma till skogs och elda upp alla mina tillgångar i en enorm brasa och dansa naken runt elden men det får man ju inte säga i det här landet:/

om att tiden går hela tiden. Att man är ung NU, det är NU man borde göra något kul av sitt liv. Att det snart är för sent.

Dödsångest! att veta att alla människor som man älskar någon gång kommer dö och hur man hanterar den vetskapen.

OJ vad martin ser annorlunda ut än vad jag alltid har föreställt mig???? Jag har sett han som blond, kanske glasögon och med kortärmad rutig skjorta. Det här känns fel, nu kommer jag få spel, jag känner mig icke längre hel, av mig fattas en del osvosv

Min livsångest är faktumet att jag är kvinna. Jo det är sant. Ofta känner jag mig fångad i min egen kropp och det är så himla, himla sorgligt. För jag älskar mig själv, jag tycker att jag är hur bra som helst och det handlar väl egentligen inte om någon identitetskris som senare ska resultera i ett könsbyte. Men jag känner att det är så många saker som är så himla orättvisa, och att jag hamnar i kläm p.g.a. av min nöna. Min älskade, ärade nöna som jag har haft så mycket kul ihop med. Det har gått så långt att jag numera börjar grina när jag tänker på mina framtida barn, för jag tycker att det är så fruktansvärt orättvist att jag behöver bära på barnet och senare ha en massa krav utifrån på mig. Min livsångest handlar alltså om att samhället varken är utformat för kvinnor eller familjeliv, och jag vet inte hur jag ska kunna fortsätta trampa omkring på denna jord om ingen förändring görs NU. Mvh, kanske sista genen i ledet…

Kan ni inte prata om misslyckande? Att det inte är så himla farligt att misslyckas lite, för det tycker jag är himla svårt. Tror många, kanske främst tjejer känner sån press på sig att allt ska bli perfekt och att misslyckande är något hemskt. Skapar sån onödig ångest.

kolla in den här! http://www.svtplay.se/video/388177/smittad-nar-hiv-kom-till-sverige

Älskar er podcast! Kan ni inte prata om när man har ångest utan att veta varför, när man bara drabbas av ångestkänslor och frustreras över att inte ha någon anledning till det?

jag blir lite galen när det kommer till vad en ska göra med sitt liv. vill jag ha barn? när vill jag isånnafall ha barn? är barn verkligen ett MÅSTE eller skulle jag vara lyckligare utan? var ska jag bo? vad kommer jag att jobba med? kommer jag att bli en extremt tråkig medelålderstant? sen tänker jag på det där med alkohol; jag tycker det är ju så jävla kul och festar gärnaaaaaa och så kan jag tycka att de som är djupt troende och går i kyrkan jämt (typ som för benjamin i torka aldrig tårar) måste ha ett fruktansvärt tråkigt liv – samtidigt, för de som lever väldigt strikt, upplever de då deras typ av lycka? (och då är det ju bra?). ahhhhh det där alltså… livet.

och så kan jag tänka lite som william också. det där att vi ens finns. mår illa av att börja tänka vidare på det så ska låta bli nu.

http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/klick/article15697320.ab

Richard och Fanta har gjort sluuuut!

Är det här… allt? Det får ni gärna ta upp. :)

Tycker att ni kan prata om ångesten i att hinna finna all lycka som går i livet. Vi vill hinna göra och uppleva allting inom så lite tid att det bara kommer som en våg av måsten. Måste vi verkligen ha rest runt och sett världen för att ha levt ett lyckligt liv? Livet blir inte alltid som man tänkt sig och jag tror att vi måste inse det för att kunna dö lyckliga. trorja iaf…….

Livsångesten som tonåring, att jämt vilja ha allt andra har, jämföra sig med andra osv osv osv……….. Klassiker!

Livsåskådning vore kul om ni kunde prata om, jag håller på att skriva om det nu och det är så jäkla jobbigt!

Så, hur är eran syn på livet? =)

Åh nej det enda jag kommer sitta och tänka på under nästa podcast är hur Martin ser ut! Så där såg han inte ut i mitt huvud! Haha

Den jäkla ångest över livet som man bär på typ efter studenten? Vad ska dey blir av mig nu? Borde jag plugga? Kommer jag leva ensam resten av livet? Kommer jag tappa kontakten med mina vänner? Kommer mitt förhållande att hålla även fast vi kanske vill olika saker?
Tog studenten i våras och verkligen alla mina vänner inklusive mig själv går runt med livsångest.

Hur gör man om man aldrig blir nöjd, alltid vill ha mer, men vet inte vad man vill ha? Alltid tungt över bröstet. Har Sverige någonting med saken att göra? Har min fitta något med saken att göra, hade jag tagit för mig mer som man? HAHAHHA, herregud.
Varje jävla höst vill jag dö ( fast egentligen inte) men blir väldigt långt nere i det svarta. Synd att man inte kan gå i ide, eller få tummen ur att flytta ifrån det här mörkret. Är så avundsjuk på människor som bara spenderar sin tid här i norden på vår/sommaren! ångest ftw yeah baby yeah

ni har likadana tänder

dödsångest. snälla.

Jag livskrisar rätt mycket över det faktum att jag absolut inte förstår syftet med att existera. Med det menar jag inte att jag ständigt är deppig (även om jag råkar vara det ofta), utan att jag inte greppat meningen vad det hela går ut på? Livet är ganska så kämpigt ofta, och man ägnar nästan all tid åt att jobba. Och saker som känns så otroligt viktiga och/eller jobbiga i ens eget lilla liv är ju egentligen så små och betydelselösa utifrån ett större perspektiv. Och ofta krisar jag över att jag slösar tid på att tycka saker är jobbiga, är aldrig helt nöjd och glad, lever inte i nuet, men fattar inte hur jag ska börja göra det. Plus att allt cirkulerar så mycket kring pengar.

åh, vet att jag är sent ute, men skulle gärna vilja höra om ni någonsin känner av en såndär riktigt irrationell ångest och deppighet som tycks komma från ingenstans. Bara helt plötsligt blir regnet du ska gå hem i alldeles för mycket och en liten fjäder blir en höna och en höna blir en T-Rex. Alltså, det finns ingen konkret anledning, man har fina föräldrar, ”rikt vänskapsliv”, helt ok betyg osvosv. Men ändå känner jag mig så jävla rädd ibland att jag spontant tänker ”undrar hur det känns att bara hamna i koma. att inte känna” och då får jag dåligt samvete, för jag känner mig jävligt otacksam mot mitt annars braiga liv. Åh gu så rörigt. Förlåååt<3

om att ha ångest utan anledning! Måste det alltid finnas en anledning till ångest?