Krönika i Sundsvalls tidning 12/8

”Men din fitta!” Vi var ett sällskap på runt femton personer som träffades över en middag i början av sommaren. Trots att jag hade näsan långt ner i ett vinglas, en fläskfilé i kinden och öronen på min bordskompis så hörde jag de där orden knivskarpt. ”Fittan” var en kille som svepte sin öl på alldeles för lång tid än vad som önskades. Ordet fitta skulle sedan bytas ut mot ”cp” och ”hora” och sägas av ett gäng killar vid middagen, en middag som till stor del skulle handla om att överrösta varandra med så grabbig jargong som möjligt.

Jag däremot, skulle inte säga någonting. I stället skulle jag sjunka in bland de övriga personerna, mestadels tjejer, som lite vagt suckade och tittade uppgivet mot de där grabbarna – de som plötsligt inte hade något ansvar som medmänniskor eftersom de just var ”grabbar”.

Mycket har ändrats sedan dagis, men inte allt. Och då menar jag inte bara omognaden i att använda ogenomtänkta skällsord om utsatta grupper, utan de tröttsamma könsrollerna. Hur jag som tjej skolas in i att acceptera de stökiga killarna, att Pelle är busig för att han har snopp och att Hanna, Lisa och Emma som har snippa automatiskt får rollen att ha överseende med Pelle. Alternativt försöka få pli på honom, som de små mini-mammorna vi förvandlas till.

När åren går handlar det till stor del om att utveckla ett tålamod. Tålamod med klicken stökiga grabbar och de så kallade ”pojkstrecken”. Tålamod vid tafsningar eller sexuella anspelningar i en högstadiekorridor på landsbygden. Tålamod med läraren som menar att kärlek börjar med bråk och en genomgående attityd om att ”man vet ju hur pojkar är”, ”speciellt i den åldern”. Men svaret på hur tjejer är i den åldern är betydligt svårare att hitta. Vad tjejer tycker och vill ha verkar ofta mindre viktigt, inte sällan utvecklas i stället en kvinnoroll i form av ett bihang till alla de där överröstande grabbarna. Kanske sägs ett ”lägg av” vid en rumpdask och kanske himlas det med ögonen åt grabbiga Kalle i 8C som ”ollade på toalettspegeln”.

Men motreaktionerna blir sällan giltiga, de blir i stället en del av spelet, en motvikt som bidrar till att jargongen kan fortsätta.

Så när jag sitter där på middagen blir jag trött på mig själv. Det hjälper inte att sucka eller med andra små medel visa sitt missnöje, det tar mig bara ännu längre in i rollen av dagisflickan som försöker få pli på stökiga pojkarna. Jag blir trött på att modet aldrig infinner sig. Jag vill resa mig upp och fråga om de hör vad de säger? Berätta att jag inte har någon lust att sitta här och sucka när de använder vidriga skällsord, att de får fan ta ansvar för sina egna fördomar, för jag tänker nämligen inte försöka få dem att förstå saker de borde ha förstått för länge sen.

Men jag reser mig aldrig upp. I stället sticker jag näsan längre in i vinglaset och funderar ut en argsint text till en kommande krönika.

31 kommentarer
  1. Madeleine skriver: augusti 14, 20132:23 e m

    Du är fenomenal på att skriva, och jag beundrar ditt tänkande. Av egen erfarenhet vet jag att det är svårt att bryta ”bubblan” man är i och faktiskt trä över gränsen till de där grabbarnas harong och säga att ”det där är inte okej”. Det går ju emot allt man har uppfostrat till. Som flicka ska man vara tyst och precis som du säger ”ha överseende med pojkarna”.
    Jag tycker att du är toppen och du har verkligen öppnat upp mina ögon för hur världen faktiskt ser ut. Så känn ingen sorg (haha) för att du inte reste dig upp. Du har fått mig att resa mig upp en liten bit i alla fall!

  2. Carinasdotter skriver: augusti 14, 20132:26 e m

    Känner igen mig så i den situationen! Det värsta är att en inte kan göra något, för varenda handling en väljer i det sammanhanget som kvinna blir fel. Om en höjer rösten och säger emot kommer en från sina kvinnliga medmänniskors bemötas av ett ”åh, måste hon vara så jobbig/skapa dålig stämning jämt” och från grabbarna kommer en garanterat överösas av diverse nedvärderande ord, ev vara en jävla bitch vilket en som tjej verkar vara så fort en uttrycker en egen vilja eller något typ av självständighet från gubbväldet. Suck…

  3. Milena skriver: augusti 14, 20132:26 e m

    Bra skrivet och sorgligt sant, väldigt hög igenkänningsfaktor.

  4. Matilda skriver: augusti 14, 20132:55 e m

    Åh Hanna! Så jävla bra skrivet, känner igen mig i vartenda ord du skriver. Kommer att tänka på när jag gick i låg- och mellanstadiet och var en liten rädd och blyg tjej som fick svårt att andas och blev kanonröd i ansiktet så fort någon pratade med mig. Just därför placerade lärarna mig och andra rädda och blyga tjejer bredvid de mest stökiga killarna i klassrummet för att de trodde att det skulle ”lugna ner” dem. Alltså fick jag stå ut med flera år av ”fitta”, ”cp”, ”bög” (ja dessa småkillar använde de orden…) osv. för att jag har snippa och inte gav så mycket väsen av mig. Jag som var så pass oskyldig till killarnas beteenden var den som fick ta mest stryk från dem. Under de åren funderade jag varje lektion på vad jag kunde gjort annorlunda för att slippa sitta bredvid dessa jävliga idioter. Borde jag ha pratat mer? Viskat med kompisar när läraren pratade? Rentav skrikit och ropat? Idag när jag tänker tillbaka på detta blir jag så fruktansvärt förbannad att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Istället för att söka roten till problemet, prata med killarna, arbeta med genuspedagogik osv. så uppmuntrade lärarna problemet genom att cementera könsrollerna; att jag som timid flicka ska vårda de vilda pojkarna.

    TACK SOM FAN för att du finns! Även om det är roligt att läsa om dig och ditt liv så gör du större skillnad genom att skriva om feminism och genus.

    Stora kramar!

  5. Karin skriver: augusti 14, 20133:01 e m

    SÅ BRA! Men du har ju rest dig! För varenda litet ord om genus du skriver så reser du dig. Bäst!

  6. Anna skriver: augusti 14, 20133:07 e m

    Alltså. Känner igen mig tusen gånger om. Blir alldeles matt av alla förväntningar om att en ska ha så satans mycket tålamod att låta ”grabbarna” hålla på, de är ju som de är. Kvinnor och tjejer ska vara tysta och vara hur förstående som helst – orka allt, ta allt. Om kvinnor säger ifrån har kvinnor mens. PMS. Eller så ska kvinnor lugna ner sig och inte ta de på så stort allvar. Annars radikal. Suck.

  7. Sesskan skriver: augusti 14, 20133:15 e m

    Bra skrivet Hanna! Mycket igenkänningsfaktor i det där…

  8. Jazzmalin-Jazza Lugnt skriver: augusti 14, 20133:41 e m

    Fantastiskt skrivet! :)

  9. Julia skriver: augusti 14, 20133:50 e m

    Bra skrivet! <3

  10. Jennifer - intern i Indien skriver: augusti 14, 20134:04 e m

    <3

  11. Frida skriver: augusti 14, 20134:51 e m

    Likt många andra känner även jag igen mig i din klockrent skrivna text.

    I föräldrahemmet har vi ett VHS-band med en hemmagjord film som min moster har gjort till mig och i en av sekvenserna på bandet är min moster och hälsar på mig på lekis. Under den korta snutten visas ett gäng 6-åringar som ska slå sig ner och sätta sig tysta i ring på golvet. De allra flesta av grabbarna stökar runt och skriker medan jag och några andra flickor drar de skrikande pojkarna in i ringen och får dem att vara tysta medan vår fröken sitter i ett hörn och ser på…

  12. Adam skriver: augusti 14, 20134:55 e m

    Hej Hanna
    Väldigt bra skrivet och man skulle kunna tro att jag som man skulle sätt mig emot dig i detta fallet. Då kanske detta chockar dig och alla andra här, jag håller till hundra procent. Har själv jätte problem med detta beteendet bland mina vänner och umgängen. Tycker att det är fel att man ska släta över hur vi män är i många sammanhang bara för att det alltid varit på detta viset. Drar mig från dessa beteenden (lyckas inte alltid) men försöker ändra på det och tycker att andra borde göra samma sak. Så svårt borde det inte vara att visa respekt? Har nyligen börjat läsa din blogg och har lyssnat på din och Martins podcast sedan i februari. Väldigt intressant och lärorikt att läsa och lyssna på, så tack så mycket.

    Svar: <3 <3 <3 <3 <3 <3 !!!!!!!!!!!!

  13. Fine skriver: augusti 14, 20134:59 e m

    Även om jag läser din blogg dagligen så brukar jag aldrig kommentera, men nu var jag tvungen att göra det för jag håller med dig så himla mycket! Jag har själv varit i den situationen flera gånger då killar runt omkring mig brölar ”bög!” och ”hora!” till varandra medan man själv bara sitter där och himlar med ögonen. Det här inlägget gav mig insikt och viljan till att våga säga ifrån mer! Tack!

  14. Frida skriver: augusti 14, 20136:11 e m

    Först och främst vill jag bara säga att du är fantastisk på att skriva!

    Kände på sätt och vis igen mig i ovanstående krönika. Det fick mig däremot att se mig själv i en helt annan synvinkel.
    Du beskriver hur du sitter kvar med vinglaset i näsan och övriga suckar vagt när de högljudda grabbarna kläcker ur sig opassande ord.
    Jag gör nog tvärtom.
    Jag är nog den som kläcker ur mig opassande ord och alltid hörs mest.
    Nu menar jag inte att jag är den enda som hörs och syns i min sällskapskrets, utan bland mig och mina vänner är det vi tjejer som är ”grabbarna”.

    Jag kommer alltid vara en tjej som står för vem jag är, vad jag tycker och gillar att höras och synas men din krönika fick mig verkligen att vakna upp lite. Spelar ingen roll vem som kläcker ur sig sådana ord, det låter ändå inte trevligt. Och det är opassande.

    Tack för en liten oväntad tvist på min Onsdag.

    Detta blir nog något för mig att skriva om så tack för inspiration!

  15. kim skriver: augusti 14, 20136:43 e m

    Har tack vare dig, och nån mer blogg, fått upp mina ögon och mitt tänkande den senaste tiden. Minns så väl i mellanstadiet, när vi tidigt utvecklade flickor fick stå ut med att bli upptryckta i hörn o tafsade på av pojkarna. Hur de bara tog sig rätten att klämma o känna på våra bröst. Och hur vår lärare en gång svarade, när vi sa till att vi inte ville mer, att ”sluta tafsa pojkar, ta ordentligt”. Med glimten i ögat o ett leende på läpparna. Han var en underbar lärare o jag tyckte jättemycket om honom o inte förrän nu har detta uttalande verkligen börjat irritera mig. Jag har helt levt i mörkret. Tack för en underbar blogg!!

  16. Ulrika skriver: augusti 14, 20137:23 e m

    Sorgligt nog känner jag igen mig i alla situationer du precis beskrev! Att tjejerna delades in jämnt över grupperna för att hålla koll på de stökiga killarna, att man skulle visa tålamod, att killar ”var sådana” och att tafs och nyp och sexuellt antydande rop skulle ses som helt normalt. Vilket samhälle vi lever i egentligen. Helt sjukt.

  17. Annie skriver: augusti 14, 20137:37 e m

    Word.

    <3

  18. Linn skriver: augusti 14, 20138:15 e m

    Så himla spot-on! Mitt i prick! Är så jävla trött på att sucka och bli irriterad. Kände att jag måste säga ifrån och började säga till, men helt förgäves. Man blir som en ”glädjedödare”, som förstör det ”roliga”. Det brukar liksom bli lite dålig stämning. Och sedan diskussionerna där dem som snackat inte fattar vad som är fel, och man tar över mamma-rollen som ska tillrättavisa sina barn… Är så förjävla trött på det här.

  19. Victoria- Alla Förtjänar Att Leva skriver: augusti 14, 20138:52 e m

    FYFAN för Bröölers!!!! Har träffat alldeles för många :/ nästa gång jag skådar någon Bröölers så ska jag fan ta mod till mig och ryta ifrån! *håller tummarna och hoppas att jag verkligen kmr att våga*

  20. Mell skriver: augusti 14, 20139:28 e m

    Så bra skrivet, jag känner igen det där.

  21. sofia wikström skriver: augusti 14, 201310:13 e m

    Bäst är du. Snälla skriv en självbiografi eller en feminsmbok ur din synvinkel eller..skriv bara en bok som jag kan ha på mitt nattduksbord och läsa varje gång jag behöver få lite vett. Du skriver så bra. om så bra saker. du är bara så bra hanna.

  22. Linnea skriver: augusti 15, 201312:29 f m

    Master, detta är en av de bästa krönikor jag läst. Du är helt ofattbart underbar på att formulera dig i text! Det menar jag verkligen. Känner igen mig så mycket.

    För ovrigt om bloggandet som jag inte kommenterat tidigare så kommer det självklart att vara tråkigt att inte få i sig dagens blogg-dos. Dock överlever vi alla och man får väl bara hoppas att man får fortsätta läsa krönikor och liknande som du skrivit i framtiden!

  23. Sprängis skriver: augusti 15, 201310:01 f m

    Innan jag öppnade ögonen för feminism (blev klokare) hade jag inget problem vid såna där tillfällen. Nu däremot känns det som att det förstör mitt liv för jag kan inte INTE bli irriterad på hela situationen och mitt umgänge. Det tar kol på hela mig och mitt humör. Jag har börjat älta och hata allting så fruktansvärt mycket efter att jag fått upp ögonen. Inget jag säger/gör räcker. Jag får sitta ensam med mina tankar för var enda gång jag tar upp något så kommer det en vägg emot. Känns som att jag sprängs snart..

  24. Ellie skriver: augusti 15, 20135:49 e m

    Fantastiskt bra!

  25. H skriver: augusti 16, 201312:08 e m

    Otroligt bra krönika Hanna. Jag vill bara lämna en kommentar till dig. På min semester gick det upp för mig VARFÖR jag hatar att gå runt i bikini i en så normal miljö som en badplats, vid en pool eller vid sjön. Ja eller varför inte bara när jag ska sola? Jo jag var i Turkiet för 2 veckor sedan. Hatar att röra mig mellan pool ich solstol. INTE för att jag känner mig obekväm i min kropp. Känner mig faktiskt sjukt snygg i min kropp. MEN jag HATAR att min kropp ska tittas på som något jäkla sexobjekt!!! En röv och boobies som ska i aktas, studeras och spanas på. För jag VET att det görs, jag känner blickarna trots att jag försöker intala mig själv att det inte är någon som kollar eller glor så ligger det alltid någon kille//man/gubbe eller herre och spanar……. Jag vill inte att min kropp ska tittas på på det sättet. Varför kan inte våra kroppar ses bort om allt sexuellt. Orkar inte med blickarna o stirret men känslan av att de tänker ”den rumpan skulle man vilja daska”, eller ”vilken kropp, wow.” ”Dem tuttarna skulle man vilja ta på….”
    Jag orkar inte. Är jag konstig? Deras blickar skriker sådana här sexistiska tankar om min kropp. Medan jag bara vill ta på mig ett huckle så dem slutar stirra.

    Trodde förr att det var jag var jag som var knäpp? Att jag bara överdriver och att inga män egentligen tänker så här. Men samtidigt känner jag inom mig att det inte alls är mig det är fel på. I media och andra ställen så vinklas kvinnokroppen som sexuella objekt. Jag blir så less. Kan inte min kropp bara få vara en kropp utan att bli stirrad på….

  26. anna skriver: augusti 16, 20139:21 e m

    bra skrivet! Jag jobbar som målare o är 20år (kvinna) jag stöter ofta på det ordet av min arbetskollegor. När dom i samma ålder anväder sig av ordet ”fitta” reagerar jag inte så mycket. Har blivit van även fast jag tycker det är fult. Men när en äldre man över 60 år sa det blev jag helt stum! Det kändes otäckt. Men efter att ha läst detta har jag bestämt min för att säga ifrån nästa gång det inträffar!
    Go hanapee!!

  27. fanny skriver: augusti 16, 201310:24 e m

    tack <3 dina texter gör mig lite, lite starkare som kvinna och fd "mobboffer" i högstadiet (hur många har inte varit och är inte det just nu..??!?) kram

  28. Johanna skriver: augusti 16, 201310:48 e m

    MIn killkompis från NewZeeland hade precis av sitt korsband för andra gången och skrev det på fb. Mer än hälften av kommentarerna innehöll ordet ”gay”.
    Typ ”Aw, I’m sorry man, that’s so gay.”
    ”Gay! Get well soon”
    ”No more snowboarding bro. Gay!”

    Hade sån himla lust att kommentera något om det, men grabbarna på andra sidan jorden skulle nog inte gilla att en lite svensk brud påpekar deras ordval, så skrev inget.
    Men tänk om det var en tjej som hade haft av korsbandet, jag hade ju inte direkt kommenterat att det var väldigt lesbiskt av henne…

  29. Ida skriver: augusti 16, 201311:10 e m

    Åh! Hittade din blogg nu tack vare Veckorevyn. Jag har blivit så väldigt intresserad av feminism, och vill bara läsa mer och mer om det. Dina inlägg är fantastiska. Jag brukar inte kommentera bloggar, men när jag hittar något som är värt att hylla – ja, då gör jag det. Heja dig!

  30. Thessi skriver: augusti 16, 201311:30 e m

    Men fantastiska människa, jag fattar inte att du inte blev nominerad till guldpennan. Åh ja, livet handlar väl om mer än bara ett pris och en klapp på axeln av Veckorevyn. Oavsett, så är du en vinnare och förebild i mina ögon, trots att du inte engagerar dig i vartenda viktigt ämne som kan kommas på här i världen (”shit maj gad, varför skriver du inte om de stackars aporna i Sydamerika!??”). Du är grym, massa kärlek!

  31. Martina skriver: augusti 19, 201310:19 f m

    Grymt bra skrivet!

    Jag läser i kommentarerna att många tjejer upplever att de blivit placerade i rollen som tyst och tålmodig kvinna på dagis/i skolan. Jag själv tyckte inte det var något för mig så på lågstadiet bröt jag mig ur det hela och blev en del av killarnas jargong. Det innebar ungefär att jag slapp den skiten som tjejerna fick av killarna (jag var ju med och gav den till en viss del), men även att lärarna såg mig som ett problembarn. Killar kommer ju alltid vara killar, men så fort en tjej beter sig på samma vis så heter det ”tjejer brukar inte bete sig såhär, hon har attitydproblem och behöver gå i terapi”.

    På något sätt lyckades de med hjälp av terapin (de intalade mig att det inte var normalt att bete sig så som jag gjorde och fick mig därmed att bli osäker på mig själv – alla vill väl vara normala i mellanstadiet?) omvandla mig till en typisk tjej för Gud vad jag kände igen mig i vartenda ord du skrev!

Skriv en kommentar