Ett av mina mörkaste ögonblick

Jag klickar mig in på Instagrams webbsida, det har gått flera månader sedan jag senast tittade på vilka personer som faktiskt följer mig där, av de personer jag följer. Med klappande hjärta går jag igenom listan av de jag följer och letar efter den där gröna pilen som betyder ”FÖLJER DIG TILLBAKA”. Kim Kardashian gör det inte, det kan jag ta. Inte heller Carina Berg, även om det vore kul så har jag överseende med att hon inte finner mig så intressant. Hjärtat stannar. Jag kommer till en bekant som slutat följa mig. För visst gjorde hen det förut? Eller? Jag följer ju hen? SÅ VARFÖR FÖLJER HEN INTE MIG? Självklart tar jag det personligt. Jag är kränkt. Så otroligt jävla kränkt.

Jag stöter på fler grå pilar, pilar som säger att ”FÖLJER INTE DIG TILLBAKA”. Vilket nederlag. Vidriga människor som avföljer mig. Jag HATAR dem. Det enda som ekar i huvudet är ”varför?”. Jag funderar på vad jag har gjort för fel? Spänt går jag igenom mina publicerade bilder och konstaterar argt att jag minsann visst är rolig och smart! Mina två senaste bilder  var kanske inga höjdare, men ändå inget mer störigt än gemene man, snarare tvärtom. Ändå hyfsad kvalitet på mitt bildflöde. Jag blir så oförstående till dem som avföljt mig? En del av mig vill bara grabba telefonen och ringa för att vråla ”VARFÖR?! VAD HAR JAG GJORT DIG DIN JÄVEL?! JAG FÖLJER JU DIG?! TRODDE DU TYCKTE OM MIG?! VARFÖR HATAR DU MIG?!”.

Men jag ringer inte. Istället gör jag det enda rätta: Jag avföljer dem tillbaka.

Hämnden tjuter i mig. Vilken triumf! Tji fick dem, det där måste väl kännas för era knappa hundra följare! Ha! Ha! Ha! Era jävla förlorare! Jag behöver inte er! Jag har elva tusen andra följare! Trodde ni att ni var viktiga för mig? Knappast! Ni betyder inget för mig! Inget! Ha! Ha! Ha!

Jag känner mig mycket mindre kränkt än innan. Jag har fått min hämnd och kan slappna av.

Minuter går och jag gör någonting annat. Glömmer bort vad jag nyss höll på med. Men så plötsligt slår det mig… mörkret i det jag nyss gjorde?!??!?!? Och jag inser att det här bekräftelsebehovet på något sätt måste behandlas……..

KOMMENTERA

Menschefen

Älskar henne. 

KOMMENTERA

Känslan just nu rå

MEGATACK för alla fina kommentarer om blöggen! Jag blir så rörd av er :’-) *duttar med näsduk i ögonvrån*. Vet fortfarande inte exakt hur jag ska göra med det här bloggandet och den energi/tid jag lägger på den. Men vet att jag i alla fall att jag vill lägga stora delar av energin på lite andra grejer så att inte det här blir till någon slags huvudsyssla.

Såååå…. just nu gör jag lite som jag känner varje dag. Living la vida loca! On. Dos. Tres. Telefono. Perro. Mi amigo? Hermano. Gracias. Por favor. Ana-Maria. Sjukt ändå att ALLA tjejer i min spanskabok hette Ana-Maria…?

Aja, ville mest bara titta in och säga tack men jag måste också påminna mig om att ni faktiskt överlever utan mig. Har ju en slags fobi för att betyda mycket för andra….. ja, jag borde ta upp det i framtida terapisession. Men just nu håller jag på med en annan slags terapi: letar inspirationsbilder till lägenheten. Finns absolut inget bättre än denna ytliga men helt fantastiska syssla. I höst ska vi rusta upp den och här är några av ca 1000 bilder jag har i huvudet:

e4782d1ef1b8740d7cc407ff76604c239ad33cbd69a45282d635ae102b59fbf8

2834f426fa8aa5ebd88be590c8e7bd9e ec84cc8aa21068ae0e7adf08b8d483119128b93229c448c03ebb6a6c68bef5bd49bf5774f36cc3a2c65741e252c52b26 c11822bd4f0f5b4e65d512b7c6997bef d014a842ec51fb13325c37c361f64ca4

KOMMENTERA

Krönika i Sundsvalls tidning 12/8

”Men din fitta!” Vi var ett sällskap på runt femton personer som träffades över en middag i början av sommaren. Trots att jag hade näsan långt ner i ett vinglas, en fläskfilé i kinden och öronen på min bordskompis så hörde jag de där orden knivskarpt. ”Fittan” var en kille som svepte sin öl på alldeles för lång tid än vad som önskades. Ordet fitta skulle sedan bytas ut mot ”cp” och ”hora” och sägas av ett gäng killar vid middagen, en middag som till stor del skulle handla om att överrösta varandra med så grabbig jargong som möjligt.

Jag däremot, skulle inte säga någonting. I stället skulle jag sjunka in bland de övriga personerna, mestadels tjejer, som lite vagt suckade och tittade uppgivet mot de där grabbarna – de som plötsligt inte hade något ansvar som medmänniskor eftersom de just var ”grabbar”.

Mycket har ändrats sedan dagis, men inte allt. Och då menar jag inte bara omognaden i att använda ogenomtänkta skällsord om utsatta grupper, utan de tröttsamma könsrollerna. Hur jag som tjej skolas in i att acceptera de stökiga killarna, att Pelle är busig för att han har snopp och att Hanna, Lisa och Emma som har snippa automatiskt får rollen att ha överseende med Pelle. Alternativt försöka få pli på honom, som de små mini-mammorna vi förvandlas till.

När åren går handlar det till stor del om att utveckla ett tålamod. Tålamod med klicken stökiga grabbar och de så kallade ”pojkstrecken”. Tålamod vid tafsningar eller sexuella anspelningar i en högstadiekorridor på landsbygden. Tålamod med läraren som menar att kärlek börjar med bråk och en genomgående attityd om att ”man vet ju hur pojkar är”, ”speciellt i den åldern”. Men svaret på hur tjejer är i den åldern är betydligt svårare att hitta. Vad tjejer tycker och vill ha verkar ofta mindre viktigt, inte sällan utvecklas i stället en kvinnoroll i form av ett bihang till alla de där överröstande grabbarna. Kanske sägs ett ”lägg av” vid en rumpdask och kanske himlas det med ögonen åt grabbiga Kalle i 8C som ”ollade på toalettspegeln”.

Men motreaktionerna blir sällan giltiga, de blir i stället en del av spelet, en motvikt som bidrar till att jargongen kan fortsätta.

Så när jag sitter där på middagen blir jag trött på mig själv. Det hjälper inte att sucka eller med andra små medel visa sitt missnöje, det tar mig bara ännu längre in i rollen av dagisflickan som försöker få pli på stökiga pojkarna. Jag blir trött på att modet aldrig infinner sig. Jag vill resa mig upp och fråga om de hör vad de säger? Berätta att jag inte har någon lust att sitta här och sucka när de använder vidriga skällsord, att de får fan ta ansvar för sina egna fördomar, för jag tänker nämligen inte försöka få dem att förstå saker de borde ha förstått för länge sen.

Men jag reser mig aldrig upp. I stället sticker jag näsan längre in i vinglaset och funderar ut en argsint text till en kommande krönika.

KOMMENTERA

Nina Hemmingsson <3

ninahemingsson

KOMMENTERA

Olustig känsla

Som några av er har påpekat och som jag skrev för ett par veckor sedan så tryter min blogglust för tillfället. Jag har funderat lite på det här med bloggandet som jag verkligen älskar och har varit min lille lille bebis i drygt sju år.

Det absolut bästa med att skriva en *offentlig dagbok på Internet* är främst det att jag älskar att skriva. Även om jag inte jätteofta lägger något större arbete bakom alla formuleringar här inne, så är det fortfarande det absolut bästa jag vet att ha ett tomt dokument att bah FYLLA med bokstäver, hur pretentiöst det än må låta.

Sen har bloggandet andra fördelar, som det med att jag få lära känna er. Att få läsa era synpunkter på saker och ting, att få himla massa bekräftelse och beröm varje dag är väldigt givande och stärkande – ert stöd har fått mig att våga saker jag kanske inte skulle vågat annars. Ni har också fått mig att se saker i nytt ljus och jag tycker att vi ofta har kommit fram till bra saker tillsammans.

Det är det jag älskar. Sen finns det saker jag har svårt att förlika mig med.

Som kommentarer från läsare som faktiskt förväntar sig att jag ska vara ett slags helgon som värnar om precis varenda sämhällsfråga och bör engagera mig i dessa genom bloggen, det är jobbigt att göra människor besvikna. Men den absolut värsta olusten sitter i kommentarer skrivna ur ren ilska och riktade till mig. De där långa paranoida kommentarerna om att vi egentligen lever i ett matriarkat där mannen är förtryckt. De om att jag är en feministhora. De om att alla feminister är manshatare. De som menar på att alla muslimer våldtar. De som hatar.

Det senaste året, framförallt senaste månaderna, har jag spärrat säkert femtio IP-adresser från människor som på ett eller annat sätt försöker sprida kvinnohat, rasism eller rena förolämpningar mot mig. De tidigare sex åren hade jag knappt spärrat ett IP-nummer och kände det som om vi hade en schysst klubb här inne. Det var som att vi förstod varandra även om vi inte alltid höll med varandra, och att hit kunde minsann inte hatet hitta.

Nu verkar det dessvärre som det gjort det. Aldrig trodde jag väl att kommentarer från okända människor skulle göra mig ledsen eller orolig, men jag hade fel. Det funkar inte att ena dagen skriva ett blogginlägg om sexism och få kommentarer från en människa som bär på så mycket hat, för att andra dagen skriva ett inlägg om Almas och min dag eller vad jag och Anton lagade för middag.

Då når hatet så mycket längre in och blir mer personligt. Det ligger otroligt mycket olust i att dela med sig av sig själv till människor som jag vet hatar det jag står för.

Och så det här med det dåliga samvetet. Jag som ofta tänkt att hat aldrig ska få tysta människor, märker hur jag plötsligt gör just det. Hur jag omformulerar och censurerar i rädsla för att mötas av det där olustiga. Jag menar, tanken på att rädda världen i all ära – men om man inte gör något för att världen ska gå i den riktningen då? För att man känner olust till konsekvenserna? Då är man ju mest en liten lort.

 

Som jag känner just nu måste jag välja mellan att skriva om feminism, genusfrågor, politik etc. och att skriva en mer personlig blogg i dagboksform som jag gjort de senaste sju åren.

Problemet är bara att jag just nu varken kan eller vill välja.

KOMMENTERA

Way out west 2013 – utvärdering

20130811-191441.jpg

20130811-191448.jpg

20130811-191702.jpg

20130811-191653.jpg

20130811-192411.jpg

20130811-192757.jpg

*BILDREGN!!!!*

Har haft en helt fantastisk helg, detta trots bihåleinflammationen, som för övrigt gick över idag lagom till hemfärd…..

Det bästa: Hotellet Rica som nöjesguiden fixat åt oss?!? Vi bodde alltså där. Fick goodiebags, gratis öl och fireballs, svingoda hamburgare och roliga fester OCH SÅ VIDARE. Att Alexander Skarsgård bodde på hotellet gjorde det icke sämre…. Låg dessutom tandborstarnas Rolls Royce på hotellsängen en kväll? Mvh hon som lagat 20 hål.

Det bästa på själva festivalen: Håkan! Alicia Keys! Haim! Bahn mi -mackorna! The Knife!

Sämsta: Att Neil Young ställde in. Mådde mest dåligt av alla femtioåriga gubbar med cowboyhatt som såg så besvikna ut :-( tyckte så himla synd om dem! På riktigt alltså. Synd att jag missade nästan hela Angel Haze också.

Kulast: Träffa ER, ni kloka och härliga läsare.

KOMMENTERA

Nä du Mannerström

08s28-faks-996

Ja hörrni, debatten om bilden ovan är i gång. På ena sidan med människor som reagerar på att bilden är sexistisk och på andra sidan människor som reagerar på människorna som säger att bilden är sexistisk.

Så vad är det då för en liten bild? Jo det är en klassisk kodad bild med fokus på det som anses viktigast på kvinnokroppen dvs. !!!!—> stjärt och bröst <—!!!! Hälften av kvinnorna på bilden är mest bara en röv, då det tydligt är den kroppsdelen som står i fokus (kockrockarna har ju dragits upp för den sakens skull). Och så en man, helt påklädd, med allvarlig min, tittandes in i kameran. I hans hand håller han i en purjolök(?) som han daskar i den andra handen. Det här är klassiska bildkoder och inte alls svåra att tyda: Kvinnokroppen ska du titta på, lockas av, kåtas upp av och kanske vilja daska en purjolök på, alternativt föra in den någonstans :-D

Kvinnorna är kroppar och utseende, medan mannen står för handling.

Som sagt, det är inget nytt utan bildkoder som används mycket och ofta. Det håller tv-kocken Leif Mannerström med om och säger följande till Aftonbladet:

1
Ja du, Mannerström. Kvinnor har tjänat mindre än män i alla tider, det är inget konstigt med det! N-ordet har sagts i alla tider, det är väl inget konstigt med det! Rasism har funnits i alla tider, det är inget konstigt med det! Människor har våldtagit varandra i alla tider, det är inget konstigt med det! Homosexualitet har alltid setts som en sjukdom, inget konstigt med det!

ELLER kan det KANSKE vara så, att bara för att ett fenomen har funnits i ”alla tider” så behöver inte detta rättfärdiga fenomenet i sig? KANSKE kan det snarare vara så att det tvärtom är ett kvitto på att det är hög tid att förändra fenomenet?

Mannerström fortsätter:

2

Ja du, Mannerström. Om det ändå bara handlade om en kvinna utan baddräkt. Dessa klassiska argument om att ”nakenhet är inte farligt” och ”kvinnokroppen är ju vacker” alltså.

Det har aldrig handlat om bilder på nakna kvinnor. Det handlar om HUR den nakna kvinnokroppen framställs och HUR den ”används”. I det här fallet är inte ens kvinnorna nakna, de skulle lika gärna kunna haft just baddräkter på sig. Det handlar om att kvinnorna står och svankar iklädd kläder som de flesta professionella kockar (kvinnor och män) inte skulle ha på sig i ett kök. Det handlar om att använda kvinnokroppen för att sälja. Kvinnorna på bilden är ditplacerade som passiva kuttersmycken. Något som Mannerström också bekräftar genom att konstatera att man aldrig skulle ”sätta upp bilder på fula kvinnor”. Men vackra kvinnor är okej menar han.

 

Och så undrar man varför våldtäktsanmälningarna ökar, varför våld mot kvinnor är såpass utbrett, varför kvinnor tjänar mindre. Självklart är inte bilden ovan ensam ansvarig för detta – men bilder som den bidrar absolut till att kvinnor ses som allmängods, som ett objekt fri att använda i alla syften och något att inte ta på riktigt lika stort allvar som män.

 

Att reagera på bilden ovan är aldrig att vara överkänslig (som för övrigt är ett klassiskt argument för att avfärda kvinnors reaktioner). Tvärtom är det en jävligt sund reaktion, en reaktion som bekräftar att du är analyserande, kan se sammanhang och tror på att saker och ting kan förändras. Några egenskaper som både Anders Vendel och Mannerström bör öva lite på.

KOMMENTERA

Mooooot Göteborg!

20130808-101121.jpg

20130808-101130.jpg

Här står jag och en minimorot med PÄRLAN jag fått hyra, tack för det Europcar!

Jag fyller just nu bilen med bakterier. Känner hur Anton är så irriterad på mitt snytande men håller god min…… Jag har alltså cirka 70 använda snytpapper här inne på golven och i denna vidriga sjukdomspåse. Jag TROR att jag kan ha bihåleinflammation light. Men det är bara att förtränga för ikväll ska vi se NEEEEIL YOOOOUNG! Vi har ju dessutom backstageband, så KANSKE finns chansen att få en bild på mig och Neil som jag sedan kan mms:a till sväris som är störsa fanet. Och KANSKE lyckas jag ge han en rejäl bihåleinflammation som minne<3

Atjo atjo prosit

KOMMENTERA

Att vara Hanna Perssons fötter

20130805-142210.jpg

Hej,

Högerfot här. Såhär har jag fått sett ut hel sommaren, och nu är det ändå lite bättre. Min syster Vänsterfot har nästan läkt på undersidan, men har fortfarande svåra skador på sin rygg (det som ni kallar häl).

Det är inte en dans att vara Hannas fötter. Det hela började någon gång i slutet på högstadiet… trots att vi gång på gång sa att ”NEJ VI ÄR INTE EN 36:A” så envisades hon med att stänga in oss i dessa små storlekar. I flera år har vi bönat och bett om att få sträcka på oss i en skön 38:a men fått oroväckande dåligt med gehör.

I sommar har problemet varit att hon envisat sig med att ha oss i ett par platta plastsandaler från hm. Syster Vänsterfot har skvallrat om att de kostade 99kr! Herregud, höjden av hån mot oss.

Droppen var när hon, iklädd dessa sandaler, gick flera mil i Paris. Vi hade båda sett fram emot resan, att bada bubbel, få se marken under oss från Eiffeltornet, dofta storstad och få känna på dyra klackar. Men bara efter första kvällen var vi alldeles slut efter de långa promenader a. Och hela natten gick åt att tillverka ny hud och försöka reparera skadorna hon försakat oss i de värdelösa skorna och höga tempot.

Ja, nätterna ja. Hur tror ni att det känns att ständigt sova bredvid fötternas Rolls Royce? Att ständigt känna sig i underläge mot dessa kaxiga skrytmånsar som aldrig har sår och dessutom vårdas med fotfil och dyra
skinnskor?

Jo, man känner sig värdelös. JÄVLIGT värdelös.

De gångerna Hanna säger sig ”sköta om” oss, målar hon på lite nagellack ovanpå det gamla och river bort de för långa naglarna. Hon ignorerar det ojämna och säger att ”ingen kollar ju nära ändå”. Mmm visst, men vi tvingas ju leva med det. På oss. Vår självkänsla är TOTALT raserad.

På promenad så kryper vi ihop, vill sjunka ner i jorden, inte finnas. Folk tittar på oss. Hanna bryr sig inte. Utan varken strumpa eller sko slänger hon upp oss på soffor och bord. Vi ser blickarna från andra och det kväver oss. Fy fan. Detta liv är inte värt att leva. Vi vill bort. Bort från sveda och värk. Bort från bristen på omtanke och sympati. Vi vill ha glädje och respekt, lena tjocka hudar och en rygg (häl) som inte ständigt blöder. Vi vill bli filade och insmorda, och KANSKE någon jävla gång bli behandlade mot nagelsvampen vi dragit på oss (under svåra förhållanden i ett par blöta klackskor). Vi vill ha det liv vi förtjänar.

UPPRORET BÖRJAR NU.

KOMMENTERA